ÅSIKT

Hägglunds demoner

Martin Aagård om KD-ledarens snurriga kulturstrid

Göran Hägglund importerar det amerikanska kulturkriget – men vågar inte attackera den folkliga vänsterkulturen.
Göran Hägglund importerar det amerikanska kulturkriget – men vågar inte attackera den folkliga vänsterkulturen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det verkar som om något tagit Göran Hägglunds kropp i besittning. Den vanligtvis så blide och vänlige socialministern har börjat tala i tungor. Göran som brukade vara så rolig. Han som var snäppet mindre patriarkal än Alf Svensson och till och med verkade ta ganska lätt på det där med kyrkan.

Plötsligt låter han som en konservativ Timbro-chef som tycker att alla män borde ha en hemmafru. Han låter som en 22-årig talskrivare som hårdpluggat amerikansk inrikespolitik och bestämt att det bästa sättet att få 4,1 procent i riksdagsvalet är att starta ett ”kulturkrig” efter amerikansk modell.

Men när Göran Hägglund försöker importera det amerikanska kulturkriget till Sverige törs han inte kritisera den breda, folkliga vänsterkulturen. I? stället vänder han sig mot en intellektuell elit vars radikala åsikter för länge sedan spritt sig i populärkulturen.

Det är ett fegt sätt att dölja sitt verkliga ärende.

I sitt tal på KD-kongressen i somras och i en stor debattartikel i Dagens Nyheter målar den nye Göran upp bilden av en förbittrad strid mellan ”verklighetens folk” och ”sveriges radikala elit”. Det är en retorik som skulle kunna vara hämtad direkt från en amerikansk konservativ tankesmedja.

Så när som på en detalj.

Den amerikanska högerns kulturkrig har aldrig bekämpat en intellektuell kulturelit, utan det som utmanat det konservativa USA på allvar – den breda Hollywoodliberalismen.

Den klassiska ”kulturvänstern” skulle kanske kunna definieras genom sitt avståndstagande från masskulturen – mest av allt tv. Alltsedan filosofen Theodor Adorno myntade begreppet ”kulturindustrin” har föraktet för dumburken förenat så aparta tänkare som sociologen Pierre Bourdieu och antroposoferna.

Vid sidan om massmarknadens krav på underhållning har kulturvänstern snickrat på ett upplysningsprojekt som velat motverka kommersialismens fördumning av massorna.

Men kulturradikalismens produktionsförhållanden har förändrats. Den står inte längre i opposition till underhållningsindustrin. Tvärtom har den erövrat tv:n, filmen och börjat omsätta pengar. Dagens masskultur tar sig an samma upplysningsprojekt som kulturvänstern gjorde för 50 år sedan.

1959 skrev en ung Per Wästberg, en serie rapporter från Malawi i DN. Texterna hyllades för sitt ”raseri” av den radikale kulturchefen Olof Lagercrantz. Engagemanget för Afrika skulle inte bara göra Wästberg till kompis med Robert Mugabe utan även till en av ledarhannarna i den svenska kulturradikalismen.

Nästan 50 år senare – på fjolårets filmfestival i Cannes – avslöjade världens största popikon Madonna att hon gjort en dokumentärfilm om fattigdomen i just Malawi. Hennes mentor i filmbranschen Michael Moore var eld och lågor. Han blev ”extremt rörd” av filmen och rasade mot alla som kritiserat Madonna för att ha adopterat en dotter från samma land.

Genomslaget blev massivt.

Kulturradikalismens klassiska hjärtefrågor: global rättvisa, jämlikhet mellan könen, antirasism och miljöaktivism har blivit ämnen för ett flertal vänsterliberala storsäljare på 00-talet. Michael Moore, Al Gore och Naomi Klein är internationella stjärnor och i släptåg har de en svans av amerikanska vänsterunderhållare som Al Franken, Jon Stewart och Stephen Colbert.

De viktigaste finansiärerna av vänsterpolitisk idéproduktion i USA var plötsligt Comedy Central och Hollywood.

Det är det som fått den amerikanska konservatismen att slipa knivarna och gå ut i krig.

I USA bedrivs kulturkriget i radio, på tv och på bio. Till och med i dataspelen. Världens mest påkostade underhållningsprodukt – Grand Theft Auto – ramas in av satirisk kritik mot amerikansk migrationspolitik. En produkt som torde få Theodor Adorno att snurra som ett kebabspett i graven.

Sverige har ingen Madonna och ingen Michael Moore, men vi har Lukas Moodysson, Stieg Larsson, Henning Mankell och Jan Guillou, för att nämna några breda underhållare som kryddar sina produkter med klassiskt kulturradikala budskap. En folklig vänster som arbetar på marknadens villkor och vars åsikter är allt annat än främmande för ”verklighetens folk”.

Ska man tro Hägglunds debattartikel i DN så skrattar han fortfarande åt Monty Python, men resten av Sverige skrattar åt politiska retoriker som Magnus Betner, Peter Wahlbeck, Henrik Schyffert och nationen älskar att diskutera Anna Odells konstverk. De flesta är kritiska. Men ett konstverk med större folkligt genomslag än Odells får man leta efter.

Göran Hägglund gör samma misstag som Sverigedemokraterna när han fantiserar om att LO-kollektivet saknar Carl Larsson, kristendomsundervisning och Elsa Beskow och ställer dem mot en kulturradikalitet som den såg ut när Per Wästberg åkte till Afrika.

Orsaken är enkel: De saknar kontakt med den svenska arbetarklassen. Sverigedemokraterna styrs av en kvartett historiskt överintresserade Lunda-studenter och kristdemokraterna regeras fortfarande av en frikyrklighet som kämpat så länge med att hålla den moderna världen på avstånd att den inte längre förstår den.

Visst utkämpas ett krig mellan radikaler och konservativa även i Sverige. Men det är inte de radikala som är en liten, antifolklig elit. De åsikter Göran Hägglund avfärdar som ett elitprojekt är folkligare än hockey och hallonsaft. Men skulle han försöka bekämpa denna breda, folkliga radikalitet så skulle han genast avslöjas som den ärkekonservativa predikant han är.

Då vore han nämligen tvungen att attackera jämställdhetsarbetet inom den svenska kyrkan, vården, polisen och militären. Han skulle tvingas storma mot landets mest folkkära författare och filmmakare och skulle plötsligt avslöja att han står på samma sida som sina amerikanska kolleger – en allt mer plågad grupp reaktionärer som från sin kristna domedagsbunker bekämpar resten av samhället.

Det är dags att driva ut den där demonen ur kroppen på Göran.

Martin Aagård