ÅSIKT

Tyckare lever i laglöst land

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En av rekryteringsvägarna till litteraturkritiken har av tradition gått via författarskap. Det kan räcka med en lyckosam debut för att få en position på kultursidorna. Problem av moralisk natur kan uppstå när kritiker är författare. Vänskapskorruption ligger i luften. Några exempel kan få visa att de etiska frågorna också inbegriper kritiker med annan bakgrund.

Någon skriver marknadsföringsartiklar för en bokklubb. Någon annan tar lektörsuppdrag från ett förlag vars böcker han eller hon recenserar. Ytterligare någon skriver om kamrater från en tidskriftsredaktion i en stor tidning. Tack och lov skriver få om släktingar och nära vänner, men det händer.

Bör man skriva om författare som kommer på samma förlag som man själv? Bör man skriva om böcker från sitt eget förlag som dessutom kanske äger den tidning man skriver i? Det finns åtminstone ett konglomerat i Sverige som är så jättelikt att det lätt kan förväxlas med hela världen och där man alltså skulle kunna ströva fritt utan hänsyn och fruktan.

För inte så längesen sattes en kritiker i karantän en hel säsong när han eller hon själv gav ut en bok. Är den tanken ens möjlig i dag?

Kritiken säljer inte böcker som förr. Men recensioner används ofta av förlagen i marknadsföringen. Kritiker bör inte ställa upp på att bli gratis citerade på bokomslag utan att ens bli tillfrågade. Ofta citeras vi, mest på deckarpocketar, utan namns nämnande som om vi vore anonyma copywriters. Det är brott mot upphovsrätten och bör prövas i domstol.

I OEI Editörs debutböcker finns ofta matiga och entusiastiska efterord. Det är som om förlaget inte vill att vi andra skall lägga oss i bedömningen – OEI Editör kan minsann bäst själv. Dessa texter är något mitt emellan lovtal och reklamcopy, och kritikern bör enligt min mening inte ta någon notis om dem även om välrenommerade kolleger suttit vid datorn. Åsa Beckman (Dagens Nyheter 1 augusti) har uppmärksammat äldre exempel på denna alltför införstådda ”säljkritik”.

Jag skulle önska mig en kritik som mopsade sig mera mot aktörerna på den litterära marknaden och tänkte lite djupare kring sina egna moraliska villkor. Varför inte använda och omformulera de etiska regler som Konstkritikersamfundet arbetar efter? Konstkritiker befinner sig ofta närmare de stora pengarna än litteraturkritiker och har alltså goda anledningar att fundera kring dessa ting. Jag utesluter här de rent fackliga synpunkterna, och jag har för diskussionens skull stramat upp eller luddat till en del formuleringar.

Kritiker bör undvika beroendeförhållanden till författare, förlag eller andra aktörer på bokmarknaden. Kritiker skriver för allmänheten, inte för det litterära systemet. Kritiker är i första hand journalister.

Kritiker skall inte ha dubbla lojaliteter genom att vara recensent i media och samtidigt anställd vid eller nära knuten till ett förlag eller annan litterär institution.

Kritiker bör inte recensera publikationer de själva varit med om att åstadkomma eller har andra intressen i.

Sorgligt nog skulle kanske ingen kritik alls bli skriven om dessa regler gällde. Landet är så litet och kritikerna så fattiga.

Magnus Ringgren