ÅSIKT

Den oändliga historien

OLLE SVENNING läser ”Judehatets svarta bok”

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gravsten skändad 2001, på den judiska kyrkogården i Schwaebisch, Tyskland.
Foto: AP
Gravsten skändad 2001, på den judiska kyrkogården i Schwaebisch, Tyskland.

Antisemitism som begrepp skapades så sent som 1870 och tillskrivs den tyske journalisten Wilhelm Marr. Antisemitismen som praktik, hat och förföljelse mot judar har däremot en oändligt lång och skamlig historia. Den dokumenteras av tre norska forskare i den 600 sidor tungt informativa Judehatets svarta bok. Texterna väver samman historia, filosofi, politisk ideologi och religion för att visa en av mänsklighetens allra grymmaste bilder: förföljelsen, föraktet och stigmatiseringen av judarna och det judiska.

En utgångspunkt lyder: Den principiella antisemitismen uppstod ur kristendomen. Den bröt det gamla förbundet mellan Gud och judarna. Straffet utmättes av den katolska kyrkan under inkvisitionen och under korstågen. Judar brändes, förbjöds äga jord och berövades de mest elementära medborgerliga rättigheterna. Arketypiska bilder kletades fast vid judarna: Kristusmördare, barnadödare, giftspridare. Juden dömdes med Paulus ord till evig hemlöshet och evigt straff.

Den protestantiska kyrkan följde traditionen med stöd av den äldre Luthers oförsonliga antisemitism. Linjerna från den kristna antisemitismen kan dras i långa historiska streck till påven Pius Xll:s kollaboration med naziregeringen och till den klerikal-konservativa ideologin i dagens Polen.

Författarna kategoriserar antisemitismen i fyra fält. Ett av dessa kallas den moderna antisemitismen; den tog sin hjälp av rasteorier och rasbiologi. Delvis hade den att göra med kolonialismen. De ledande västliga härskarna behövde en ideologi som kunde hierarkisera raserna.

Demoniseringen och underordningen av judarna hade förberetts sedan länge. I de folkliga berättelserna som Canterbury Tales, och för den delen Köpmannen i Venedig, sammanfattades klichéerna om den judiske ockraren, profitören, falskt lismande.

I den nationalistiskt romantiska traditionen stod juden som motståndare: utan hemland, utan tillhörighet och utan det rena blodet. Även könssjukdomar påstods följa av den judiska måttlösheten och besattheten av sexualiteten.

Föraktet och förföljelsen öppnade för och bekräftades av gettot. I de stora städerna skildes judarna av, hänvisade till den egna gemenskapen, och religionen. De anvisades strikt begränsade yrken, deklasserade. Med grym regelbundenhet släpptes våldet loss mot gettots invånare.

Senare följde pogromerna till exempel i Ryssland 1648 och 1881, senare i Österrike. Mellankrigstiden med sina protofascistiska rörelser i Öst- och Centraleuropa och den allt starkare nazismen i Tyskland kan ses som förberedelser för förintelsen, kliniskt effektiv och därför så starkt skildrad i boken.

Som en följd av franska revolutionens ideologi om medborgarskap kom judar att vinna viss självständighet: ingenting till den judiska nationen, allt till juden som individ. Emancipationen blev en bärande idé. När också detta framsteg slogs sönder under 1800-talets senare del skapade Theodor Herzl sitt stora projekt om den judiska staten, förverkligad bortåt 100 år efter den avgörande konferensen i Basel.

Underförstått rör sig genom boken en ”ångestprojektion”. Omvärlden tillskriver judarna skulden för de stora olyckorna – som digerdöden – och för ideologier som uppfattas som hotfulla. Det judiska kan till exempel en period vara bärare av ”kulturbolsjevismen” och under en annan representera den kapitalistiska utsugningen.

Det finns ett tema i denna rika, anklagande och väldokumenterande bok som borde ha utvecklats, nämligen den sociala och religiösa skiktningen inom den judiska gemenskapen; den religiösa komplikationen i relationen mellan de högt bildade assimilerade och de fattiga, fromt troende. Beskrivningarna finns men systematiseras och problematiseras alltför lite.

Boken rymmer även dagspolitiska avsnitt, tyvärr ofta illa faktagranskade. Kapitlet om arbetarrörelsen och antisemitismen skulle inte stå sig ens vid det enklaste akademiska seminarium med sin klena dokumentation, sitt beroende av sekundärkällor och sina obehagligt glidande formuleringar av typen: ”Det betyder inte att arbetarrörelsen som rörelse kan sägas vara antisemitisk.” Politiskt är antisemitismen i huvudsak en högernationalistisk företeelse. Det klargörs också i de historiska avsnitten. Jag störs även av de klena skildringarna av Dreyfus-rättegången och Vichy-kollaborationen. Inte ett ord om Léon Blum, den judiske socialisten och premiärministern som deporterades till koncentrationsläger.

Medan de historiska avsnitten är översiktliga och systematiska blir aktualiteterna inskränkta och partiska. Således väljs Alain Finkielkraut, känd för sina rasistiska förlöpningar, ut som sanningsvittne om antisemitismen i Frankrike. Varför inte vända sig till CRIF, den franska judiska organisationen som håller föredömlig dokumentation?

Kritiker av Israels ockupationspolitik skrivs in som antisemiter. Medier som visar bilder på palestinska barn som dödats av Israels militärmakt anklagas för att utnyttja antisemitiska klichéer. De dödade i Jenin kallas ”civila omkostnader”. I några associativa meningar kopplas Sions vises protokoll och historierevisionister till den antiglobalistiska vänstern.

Boken, så betydelsefull och angelägen, borde inte ha övergivit sin viktiga formulering: ”Förstår man kritiken av Israel uteslutande i ljuset av antisemitismens historia, innebär det en fara för att legitim opinionsbildning kriminaliseras.”

FAKTA

Sakprosa

Trönd Berg Eriksen

Håkan Harket

Einhart Lorenz

JUDEHATETS SVARTA BOK

Albert Bonniers förlag