ÅSIKT

Krönikorna – och konsekvensen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad får en respekterad yrkeskvinna att lämna karriär och familj till förmån för den socialistiska revolutionen? Frågan är så förknippad med den tyska journalisten Ulrike Meinhof att den oundvikligen aktualiseras när man diskuterar henne.

Ett möjligt svar skulle kunna vara att Meinhofs utveckling från pacifist till gerillasoldat inte ska betraktas som ett radikalt brott med hennes tidigare liv. Snarare bör anslutningen till Röda armé-fraktionen faktiskt ses som en vidareutveckling av hennes texter. Det menar litteraturprofessorn Karin Bauer som i sitt förord till boken Everybody talks about the weather ... we don’t (Seven Stories Press) tecknar hennes politiska biografi.

Boken består av Meinhofs krönikor från åren innan hon anslöt sig till Röda armé-fraktionen, publicerade i den tyska tidningen konkret. Hon skriver om skillnaden mellan att protestera och att göra motstånd: ”Protest är när jag säger att jag inte gillar något. Motstånd är när jag sätter stopp för det jag inte gillar. Protest är när jag säger att jag vägrar finna mig i något. Motstånd är när jag ser till att ingen annan gör det heller.”

För mig har berättelsen om Ulrike Meinhof alltid handlat om närheten mellan socialistisk teori och aktivism, oavsett synen på våld som politisk metod. I hennes liv finns den bästa exemplifieringen av frustrationen i att dag efter dag skriva om det politiska läget för att till sist prova en annan metod när texterna till slut inte hjälper.

Jag slås av Ulrike Meinhofs feministiska agenda i texterna, hur hon solidariserar sig med de tyska kvinnorna och politiserar det privata. När hon behandlar den iranska student­rörelsen och skriver om att en av dess ideologer ska utvisas från Tyskland, reflekterar hon över vad det får för konsekvenser för gruppgemenskapen på daghemmet där hans dotter går. Vi måste sluta prata om vädret när vi pratar om kvinnor och barn, skriver Meinhof. Vi måste sluta vädja om lika rättigheter och i stället börja angripa klassamhället, som bland annat fungerar genom att förtrycka kvinnor och barn. I samma text skriver hon också om hur denna utvisning gjort Tyskland varse om de intima banden mellan det iranska styret och det tyska kapitalet.

Ulrike Meinhof analyserar det dagspolitiska läget i Tyskland på ett sätt som ibland är svårtillgängligt utanför sin kontext. Men hon skriver kompromisslöst och roligt i en uppkäftig kröniketradition, stundtals med en skärpa som skulle få vilken samtida kvällstidningsskribent som helst att vilja gå i hennes fotspår.

Athena Farrokhzad