ÅSIKT

Ryska vampyrer väcker ont blod

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Monstrens popularitet i populärfiktion och dataspel speglar förnuftets och demokratins tillbakagång, hävdar ryska socialhistorikern Dina Khapaeva i en artikel på Eurozine: History without memory. Gothic morality in post-Soviet society.

Det är minnet av den politiska terrorn och massutrensningarna under 1900-talet som håller på att suddas ut och ersättas av en diffus och okunnig stolthet över Sovjets forna ”storhet”. Till och med Stalin är man stolt över i ett Ryssland styrt av maffia och klanbossar, företagsledare och myglande myndighetschefer, ett land genomsyrat av ”gotisk moral” där den starkes lag råder, inte statens.

Kapaeva ser denna gotiska moral uttryckas rakt av i postsovjetisk fantasy som Sergei Lukyanenkos Night Watch (Nattens väktare) och Vadim Taganskis Crossroads. Filmatiseringen av Nattens väktare (2004) blev Rysslands första blockbuster efter den gamla filmindustrins kollaps, en blodig och smutsigt samtidsurban (i mitt tycke döhäftig) mix av Matrix och vampyrrulle. (Finns att hyra på dvd!)

Men det är ju inte bara i postsovjetisk populärkultur som monster med magiska egenskaper regerar. Sagor med goda och onda övermänskliga väsen regerar i hela världen. Fortfarande. Trots upplysningen. Och tänker man på Goth-genrens ironiska och desillusionerade kritik av hycklande och låtsad godhet och dess ”monsters” ofta tragiska nimbus (kan vampyrer hjälpa att de måste ha blod?) så framstår Khapaevas analys som värsta sortens fyrkantiga ideologiska kulturkritik. Att Lukyanenko låter sin hjälte ledas av tjekans förste chef Felix Dzerzhinskys motto: ”Varmt hjärta, rena händer, kallt huvud” är väl ändå medveten ironi?

Jag tror attgott och ont ÄR överordnade demokrati och förnuft. Bara för att politiska val och beslut är demokratiska behöver de väl inte automatiskt vara goda? Kampen måste alltid fortsätta, precis som kampen mellan Nattens och Dagens väktare. Det verkligt

farliga vore väl att tro att den kan avgöras, eller är avgjord, en gång för alla.

Pia Bergström