ÅSIKT

Öppet för fördömande

1 av 2
Liljeroth.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Även om Kulturutredningen andas mer nyliberal och postmodern luft än värdekonservativ – till synes fri från hierarkiska värderingar av ”högt” eller ”lågt” – är luften kännbart syrefattig. Och den pyser bort i samma andetag som när man försöker blåsa upp en otät luftmadrass. Flytoduglig och farlig, eftersom ingen synat den i sömmarna. 

Utredningen vägrar ha ett kvalitetsbegrepp, men talar gärna om kultur som ”framgångsrikt och lyckat företag”. Framgångsrikt och lyckat för vem? I mätbara siffror och sponsorpengar? För hur kommer annars kriterierna och bedömningsgrunderna att manifestera sig? Vilka andra ”besvärliga” ord som kvalitet ska lyftas bort? Demokrati? Ett begrepp som ofta orsakar diskussioner och kanske till och med förvirring. Är det inte tvärtom meningen att man oupphörligen diskuterar och problematiserar dessa ord – precis som ”friheten”, som måste omdefinieras och erövras gång på gång. 

Genom att undvika kvalitetsbegreppet, kulturarbetarnas inflytande på kulturpolitiken, borttagandet av frasen ”motverka kommersialismens negativa verkningar” och ordet oberoende kan man lättare fördöma den konst som misshagar makten. När det inte finns någon eller något som kan försvara den till synes oförsvarbara konsten råder bara maktens godtycke.

Det tog inte många minuter innan kulturministern tvärsäkert lämnade Market för att omedelbart fördöma graffitiverket Territorial Pissing som ”icke konst”. Jämför med Marita Ulvskog som vid två tillfällen i egenskap av dåvarande kulturminister besökte installationen Snövit och Sanningens Vansinne för att bilda sig en egen uppfattning och i samtal med mig förhörde sig om verket, innan hon ens fällde ett uttalande.

Lite elakt kan man säga att vi fått den kulturutredning vi förtjänar. Eftersom vi som bär upp kulturlivet lämnat spelrummet fritt, genom våra yrkesgruppers bristande engagemang i den offentliga debatten, vår underdåniga anpasslighet och vurm för postmodernistiska teorier (för att inte tala om den icke existerande kulturaktivismen). Lika motståndslöst och uppgivet som Volvoarbetarna i nyhetssändningarna, med sin oro och bestörtning – men sällan med vrede och protest. 

 Dror Feiler