ÅSIKT

Martin Aagård: Klotter hotar områdets status

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Arne Höök tar upp den viktigaste invändningen mot graffitin: Den drabbar låginkomsttagare. Du hittar mest graffiti i bostadsområden där det saknas övervakningskameror, Securitasvakter och grindar till garageuppfarten.

Det är lätt att se den som en produkt av konstfackselever med nyinköpta adidasbrallor på en fet egotripp i sovstäderna. Till och med som den ultimata nyliberala konstformen: Jag sprejar var jag vill. Mitt behov av uppmärksamhet står över alla gemensamma intressen.

Visst har graffitin blivit störande narcissistisk sedan den åts upp av konstvärlden. Den är inte längre en bakvänd reklamkampanj för musik och anonyma kollektiv från segregerade områden. När en tunnelbanevagn i New York sist bombades var det av ett gäng svenska konststudenter på semester. Men det är snarare ett tecken på att graffitins snart 40-åriga historia numera innehåller en svåröverblickbar mängd av laglydiga och kriminella, snobbiga och osnobbiga uttolkare. Frågan är vems talan Höök för när han klagar på att garaget klottrats ner.

De som dagligen lever med graffitins påträngande kladd eftersom de inte kan välja sina bostäder? Delvis.

Men mest av allt de som oroar sig så mycket för sitt bostadsområdes sociala status att de fruktar att det ska förvandlas till en ”slum”.

Martin Aagård