ÅSIKT

Vandalism är förortens sorg

1 av 2 | Foto: Arne Höök
Graffiti i en Stockholmsförort
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I tisdags skrev Martin Aagård här i Aftonbladet att fascisten Marinetti skulle älskat graffiti, den självpåtagna rätten att måla sitt hjärta på varje vägg staden rest.

Han skulle än mer älskat talibanernas sprängda Buddhastatyer i Bamyan.

På samma sätt förhåller sig stora delar av den svenska kulturvärlden till klottret i förorterna. Med tropikhjälmarna tajt över skallen vandrar man ut i den dynamiska subkulturen och häpnar över nedskitade t-banevagnar, ”rörpost från förorten”, som Aagård skriver. Hundratals skribenter har gjort samma resa och återvänt med samma berättelse, den där utsatta, nersniffade ungar förvandlas till graffitins nattliga gerilla.

Nug gör detsamma, förvänt i film, och de enda som kan provoceras av det är människor som tryggt lever sina liv bortom klottret. För dem som aldrig kan välja sin bostad finns bara sorg över ”vandalismen som gatukonst”, en ego-kultur som förråder och för

råar det enda de äger: sin omgivning.

Dödsdansen i förorterna löper fullt ut parallellt med en lång konstnärlig trend. Allt sedan det unkna 80-talet råder ingen brist på målare, författare eller filmare som vid sidan av världen skapar den nya uttryck med utgångspunkt enbart i sig själva. Många av dem har tittat sig så djupt in i naveln att huvet stuckit ut på andra sidan.

Vad det däremot finns skriande behov av är konstnärer som samtidigt med sin gestaltande gärning har livmoder eller pungkulor nog att våga stå för en politisk hållning.

Om Nug vågade ta av sig luvan vore vi möjligen en bit på väg.

Arne Höök