ÅSIKT

Tyrannosaurus Bitch

Ann Charlott Altstadt om vårt arv efter – fjollödlorna

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Äntligen stod Tyrannosaurus Rex i Globen!

Världsturnén Walking with Dinosaurs nådde förra helgen Stockholm. Alla tiders mest kända för jävliga djur, Tyrannosaurus Rex med side-kicks som Brachiosaurus och Stegosaurus, gjorde ingen besviken. Men varför är dinosaurier så fascinerande? Varför kastar jag mig lystet över dinosaurieböcker för barn som en Velociraptor över en växtätare?

– Därför att de var så stora och levde för så länge sedan, svarar Jakob, min sjuåriga pojke.

Jag håller med.

Enligt Pytagoras är ”människan alltings mått”, och i dinosaurieböckerna belyses människan genom jämförelse. De största sauropoderna, växtätarna, kunde bli 40 meter långa, höga som sexvåningshus och väga 60 000 kilo. En dinosaurie hade 2 000 tänder, en annan hade en meter långa klor och paleontologerna har hittat en 44 centimeter lång bajskorv. Råfakta under urtidshimlen väcker också upp något annat.

Vi ruskas existentiellt då vår plats i historien görs lika slumpmässig och gåtfull som rymden ovanför. Jorden skapades för 4,6 miljarder år sedan. I varje dinobok möter vi tidens skepnader med namn som klingar av eonernas poesi: Kambrium, Silur, Perm, Trias, Jura och Krita. Om världens ålder vore ett dygn, skapades Homo Sapiens klockan 23.59.42 – vi har alltså funnits i 18 sekunder. Så infogas människan i en oändlig kedja, där vi varken är slutet eller början.

Dinosaurierna dog ut när asteroiden, med en sprängkraft av 7 miljarder Hiroshimabomber, slog ner för 65 miljoner år sedan. En effektfull sorti ur skapelsen, som kastar en ödesmättad skugga över oss, eller med 1600-talspoeten John Donnes ord: ”Fråga inte för vem klockan klämtar, den klämtar för dig.” Människan är dömd till utplåning både som person och art. För naturen är de återkommande massutrotningarna bara en början, då livet alltid föds på nytt i en explosion av artrikedom.

Så fick vi vår chans och så ska vi också dö. Människan är alltings mått, men det lockande är också det som inte kan mätas. Jag frågar Jakob varför han gillade dinoshowen.

– Man kan inte veta om dinosaurierna ylade mot månen som vargar, svarar han till sist.

1982 framlade den kanadensiska paleontologen Dale Russel en teori om att den intelligenta Troodonen skulle kunnat utvecklas till en sorts Dino Sapiens, en ödlelik variant av människa, om inte meteoriten utplånat dem. Men den stora frågan borde i stället formuleras med människans mått mätt: Vad sysslade de egentligen med?

De hade 170 miljoner år på sig utan att ens vara i närheten av allt vi åstadkommit på bara 200 000 år. Varför kunde de inte fixa en civilisation, de var

ju upprättgående, med armarna fria? Varför uppfann de inte väskan, den artefakt som betytt så mycket för människans väg till världsherravälde? Men dinoböcker sysslar inte med kontrafaktisk historieskrivning. De är som evolutionen själv – färgsprakande men samma fakta, namn och arter återkommer i bok efter bok.

Men plötsligt händer det grejer! I föreställningen på Globen var T-Rexen en vårdande förälder. Att dinosaurierna numera tros ha tagit hand om sin avkomma är lättsmält information. Men andra fynd kan vara mer omskakande.

I de senaste dinosaurieböckerna har de köttätande raptorerna fått fjäderdräkt och effekten är skrämmande dekadent en utflippad våldsestetik á la Brett Eston Ellis. Men på Globen var utahraptorerna sedesamt nakna i ödleskinn. 1997 läste jag för första gången att Tyrannosaurus Rex antagligen också hade fjädrar, vilket för tankarna till David Bowies All the young dudes: ”... he dresses like a queen, he can kick like a mule, it’s a real mean team”.

Vi kan acceptera dinosaurierna som mördarmaskiner – men är världen redo för att de såg ut som fjollor? Är vi redo för Tyrannosaurus Bitch? Hur ser människans mått egentligen ut?”

They had their chance”, är doktor Grants invändning i filmen Jurassic Park mot projektet att återuppväcka dinosaurierna. Men den senaste teorin hävdar att de faktiskt tog den. Dinosaurierna är inte släkt med fåglarna, de är fåglar. Dinosaurierna sitter just nu och tjattrar i en buske nära dig. De har levat 230 miljarder år på jorden, de har inte byggt civilisationer men klarat sig hyggligt ändå och de ställer oss frågan: Ni fick en chans en gång för 65 miljoner år sedan, hur kommer ni att ta vara på er stund på jorden?

Ann Charlott Altstadt