ÅSIKT

Paradoxernas Malmö

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Malmö är en vital konststad.

Åtminstone sägs det så.

Det har sagts så ganska länge och visst fanns det en guld­ålder när Rooseum bjöd den ena epokgörande utställningen efter den andra och konsthallen visade stora namn som Cindy Sherman, Louise Bourgeois med flera. Samtidigt blommade det fria konstlivet. Sen gick luften ur åtminstone medialt – Rooseum stängde och konsthallens utställningar blev alltmer ojämna. Stockholmspressen hade redan lämnat arenan.

Nu har Parallell historia. Skånes konst­arenor 1968–2008 utkommit, en bok som fått en pendang i form av utställning på Galleri Signal (t o m 6 december) – men som trots titeln mest handlar om huvudorten Malmö. Paradoxerna är många i denna samtidshistoria. Till exempel föddes ett flertal kommersiella gallerier mitt under det proggiga och ekonomikrisande 70-talet – och ett decennium senare blomstrade de konstnärsdrivna forumen och den alternativa scenen samtidigt som konstvärldens kommersialisering boomade.

I Carolina Söderholms informativa historiekapitel betonas att det i arbetarstaden Malmö, med sina konstföreningar och folkbildningsambitioner, fanns en bra grund för ett konstliv. Ett med en delaktig publik, kan man tänka. Eller ett där det är långt till pengarna och makten men nära mellan aktörerna.

Dagens Malmö karaktäriseras av flytt och expansion. Gallerierna Elastic och Signal öppnar snart i nya lokaler (på samma gård som Galleri Magnus Åklundh nyligen har slagit upp portarna). Galleri Leger har tagit plats i hamnen samtidigt som Johan Berggren öppnat nära Värnhemstorget och Lilith Waltenberg i det galleritätare området kring Möllevången. Det har blivit kluster, precis som i alla större städer. Kluster där kommersiellt, alternativt och konstnärsdrivet samsas. Performancescenen Lilith har vuxit och Konstnärernas kollektivverkstad i närheten är också på gång att utöka – större, bättre, proffsigare är ledorden.

Malmö har laddat om som konststad. På annandagen öppnar Rooseum igen. Visserligen som en satellit, Moderna Museet Malmö, men med eget utställningsprogram. Förra gången Malmö boomade var mitt under strukturomvandlingen, när arbetarstaden förvandlades till tjänstemannastad. Varför något liknande inte hände till exempel i Göteborg kan man fråga sig. Närheten till kontinenten är förstås en förklaring liksom att stadens storlek kanske är idealisk: en sorts förtätning av energier som i en större stad skulle försvinna. Om den historiska paradoxen upprepas i Malmö är det förstås för tidigt att säga, men visst ser det massivt ut.

När Malmö konsthall öppnade 1975 protesterades det vilt. Konstnärer ur det lokala konstlivet såg hallen som både traditionell och elitistisk, skriver Söderholm. Senare blev den stadens krona och vid senaste chefstillsättningen sökte en hel mängd mycket olika personer jobbet – både konstnärer, intendenter och kritiker – vilket måste vara ett gott betyg för en institution med potential.

Nu visar Malmö konsthall den med Kunstmuseum Basel samproducerade utställningen Little Theatre of Gestures (t o m 10 januari), med ett mindre antal verk som ansluter till idén om den iscensatta gestens vanlighet. Förställning, själviscensättning, det perfomativa: ord som karaktäriserar ett dagligt liv, både det urbana livet och på webben. Vi verkar inte ha några problem att hålla isär våra olika personor, föreställningen om det stabila subjektet har för länge sedan förbytts i medvetenheten om ett relationellt subjekt, som är lite olika beroende på sammanhang.

Verken som visas är allt från mer väntade, som Gerard Byrnes New Sexual Life­styles (ytterligare en version av hans många verk där skådespelare gestaltar ett fiktivt samtal) eller Kutlu?g Atamans Women Who Wear Wigs – filmade porträtt av perukens olika skäl och möjligheter – till mindre väntade: Rodney Grahams målningar som ansluter till en modernistisk formvärld fast utan att vara modernistiska. De är uttryck för konst, måleri som liknar idén om måleriet, liksom Kirsten Pieroths readymades iscensätter idén om konsten.

Utställningen blir i sin helhet en märkligt hängd exempelsamling. Det är en hängning som gör mig misstänksam – ofokuserad, liksom centrifugal. Alla verk med tydliga innebörder trycker i periferin, i centrum befinner sig det kryptiska. Plötsligt hänger där ett par verk ur Kunstmuseum Basels samling. Förströddheten provocerar. Betyder den att den riktiga iscensättningen är den av mig som betraktare? Att det inte finns något förnuftigt sätt att se denna utställning? Man vill skrikande lämna konsthallen. En möjlig kritikerpersona.

Ulrika Stahre