ÅSIKT

Showtime för förlorarna

Roger Wilson ser nya knäppa tv-plågan Glee

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jane Lynch som ondeskefull cheerleadertränare.
Jane Lynch som ondeskefull cheerleadertränare.

Man verkar kunna komma undan med vad som helst i en amerikansk tonårsserie nu för tiden om man bara öppnar första avsnittet med en cheerleaderrepetition. Om du dessutom lägger till några musikalnummer kommer ingen ens att bli upprörd över skämten om hepatit eller tortyrmetoderna i Guantánamo.

Visst. När det stod klart att Ryan Murphy, skapare till det bisarra skönhetsoperationsdramat Nip/Tuck, skulle sätta tänderna i tonårsmusikalgenren kunde man ju ana att det inte skulle bli fullt lika hurtigt som i Disneys snarlika succé High School Musical. Murphy använder sig visserligen av genrens alla arke- och stereotyper, men resultatet är mer surrealistiskt än sockersött.

Serien handlar om medlemmarna i en showgrupp på en high school i en liten landsortshåla i Ohio. En formlig kavalkad av förlorare: en överviktig, en fjolla, en funktionshindrad, en stammare. Rena rama minoritetsfesten där man till exempel i veckans avsnitt i USA ska framföra ett shownummer där alla ska sitta i rullstol. Crip power, liksom.

Att läsa in politiska agendor i populärkulturprodukter kan ibland bli lite ansträngt. Framför allt i en så oerhört ojämn serie som Glee. Men när den käcka, bjärta ytan kombineras med rå, sarkastisk humor uppstår det ögonblick av rent subversiv genialitet. Som i scenen från skolans kyskhetsklubb där de prydliga tonårsparen står och kramar varandra med en ballong placerad mellan skreven som en sorts sedlighetsgaranti. För att alla ska ta övningen på allvar instruerar klubbens ordförande dem: går ballongen sönder får ljudet änglarna att gråta.

Till skillnad från High school musical behöver vi heller inte sitta och gissa oss till att killen med crazy klädstil är bög. I Glee kommer han ut i? stället. Ja, han till och med får hela laget i amerikansk fotboll att göra koreografin till Beyoncés Single ladies mitt under en match. En mördande attack mot den sista manliga bastionen inom den amerikanska high school-filmen, och en av de absoluta höjdpunkterna tv-året 2009.

Glee är ganska gay i övrigt också. Den självutnämnda primadonnan Rachel är uppvuxen i en regnbågsfamilj tillsammans med sina två bögpappor. Musikmaterialet hämtas gärna ur old school-gaykulturen, vare sig det är en låt av Queen eller ett nummer ur Cabaret. Bilden av den traditionella kärnfamiljen är dessutom oerhört deprimerande. Så här långt är seriens två graviditeter främst förknippade med lögner och utpressning. Eller för att ta ett citat direkt från serien: Dishonesty is food to the marriage. It will die without it.

Lägg till detta fantastiska Jane Lynch. En av de där birollsinnehavarna som alltid höjer nivån i allt hon är med i. Efter mindre roller i filmer som Best in Show och 40 year old virgin får hon nu blomma ut i rollen som ondskefull cheerleadertränare. Ett träningsoverallsförpackat högerspöke vars totala människoförakt skapar en fantastisk kontrast till alla glada, optimistiska musikalnummer.

Glee ett typiskt exempel på 00-talets camp. Gärna en politisk undertext, men presenterad av äppelkindade tonåringar och med ett bästsäljande soundtrack.

Fotonot: Glee visas på TV4 med start i kväll klockan 21.

Roger Wilson