Aftonbladet
Dagens namn: Klemens
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Mattebluffen

Eva-Lotta Hulthén: Ifrågasätt räknandets heliga roll i skolan

Utbildningsminister Jan Björklund.   Utbildningsminister Jan Björklund. Foto: lina boström einarsson

Före jul visade ännu en internationell mätning att svenska elevers kunskaper i matematik sjunker och nyligen kom rapporten från Skolverket som försöker förklara varför. Samtidigt har vår flitige och guldstjärnejagande skolminister meddelat att en termins matematik ska bli obligatorisk för blivande lärare för yngre barn. Så kan diskussionen om hur illa det står till med ungas matematikkunskaper dras ett varv till, och det lär inte bli det sista.

Att matematik är något bra och nyttigt för både individ och samhälle ses som så självklart att ingen anser sig – mer än på ett mycket ytligt plan – behöva förklara varför det är så förskräckligt att vara dålig på matte. Matematiken tillskrivs alla möjliga goda egenskaper och effekter och i statliga rapporter slås det fast sådant som att goda matematikkunskaper ”är en förutsättning för självförtroende, demokrati, tillväxt och livslång lärande” (rapporten Hög tid för matematik från statliga Nationellt Centrum för Matematik).

Vi är nog ganska många som skulle vilja hävda att skolans matematikundervisning snarare varit en källa till dåligt självförtroende än gott och som har mycket, mycket svårt att se kopplingen mellan demokrati och matematikkunskaper. Det luktar lite hokuspokus om denna tilltro till matematik som undergörare för samhället och individen. I avhandlingen Skolans matematik. En kritisk analys av den svenska skolmatematikens förhistoria, uppkomst och utveckling ger sig den före detta matematikdoktoranden och numera disputerade utbildningssociologen Sverker Lundin i kast med att reda ut varifrån dessa föreställningar om skolmatematikens alla välgörande egenskaper kommer (och han vågar sig på en och annan hädisk slutsats).

Skolans matematikundervisning uppkom delvis som ett led i 1800-talets ambition att disciplinera barn och göra dem lydiga och underdåniga. Det var också en del i den barnförvaring skolan utgjorde, i tider då industrialiseringen krävde de vuxnas närvaro i fabrikerna. Ett fullt öppet uttalat mål med skolans matematikundervisning var att ta tid, i bemärkelsen hålla barn sysselsatta. Det skedde ofta med ändlösa, repetitiva övningar av mängder av snarlika tal. Känns det igen?

Sverker Lundin visar hur skolans matematik är just skolmatematik – uppfunnen inom skolans ramar och använd främst i skolan, med mycket liten koppling till den matematik matematiker sysslar med och dessvärre också till den matematik man har användning för i sin vardag. Han påtalar också det faktum att det finns extremt lite stöd i forskning för att matematikundervisning i dagens tappning är något särskilt viktigt ämne, vare sig för individens intellektuella utveckling eller för samhället i stort.

Matematiken påstås ofta vara allestädes närvarande i samhället och i naturen men Lundin menar att det är en bluff som bara kunnat hållas vid liv med hjälp av den närmast religiösa teorin att det som saknas i själva verket är ”fördolt” för oss, och kan uppenbaras endast genom flitiga studier i matematik. Lundin frågar vad det är som gör att vi fortsätter att anse matematik vara så viktigt och inte exempelvis juridik eller medicin eller någon annan specialdisciplin – som ju matematiken också är.

För några år sedan konstaterade fem matematikprofessorer i en debattartikel på DN Debatt att ”sanningen är ju att de flesta medborgare klarar sig med mycket lite matematik”. De ondgjorde sig över den stress och sortering av eleverna som skolmatematiken leder till, helt i onödan. Själv hann jag läsa matematik upp till nivån på naturvetenskaplig linje på gymnasiet men lyckades aldrig se matematikens allestädes rådande närvaro i vare sig naturen, samhället eller i mitt eget liv och den matematik jag har haft användning för i mitt liv motsvarar nivån i fjärde-femte klass i grundskolan. Jag betvivlar inte att matematik är en viktig akademisk disciplin och ett verktyg inom många för samhället viktiga yrken men ifrågasätter starkt dess roll i grundskola och gymnasium. Det är hög tid att avmystifiera matematiken och öppna för en diskussion om vad vi behöver den till, vilken dess roll och form ska vara i skolan och hur vi på mer effektiva sätt kan bibringa eleverna sådant som självförtroende, lust till livslång lärande och förmåga att engagera sig i demokratins utveckling.

Tyvärr är det betydligt troligare att denna text leder till högljudda anklagelser om kunskapsfientlighet, ty så ser debattklimatet om skolfrågor ut. Därför avslutar jag med en påminnelse om att bara djup okunskap och brist på reflektionsförmåga kan göra människor blinda för behovet att med jämna mellanrum ifrågasätta vedertagna sanningar och gamla traditioners makt.

Eva-Lotta Hultén
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler