ÅSIKT

Alla läser markisen på sitt eget sätt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet.
Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet.

”Det är alltid lika roligt med porr för intellektuella”, konstaterar Kajsa Ekis Ekman i en replik på min recension av den första översättningen av markis de Sades Juliette.

Det ligger mycket i det. Så snart Michel Houellebecq kommer med en ny bok spritter den kulturella medelklassen av förtjusning över sin egen frigjordhet, med allvarlig min förädlar vi våra köttsliga begär till princip­diskussioner huruvida litteraturen kan vara ond etc. Utan sexet skulle ingen läsa Houellebecq, men inte desto mindre reser hans ­romaner frågor om cynism, självdestruktivitet och förhållandet mellan individens frihet och förtryck.

Samma frågor väcker de Sade.

Kajsa Ekis Ekman anser att min läsning av Juliette som en förvirrad antifeodal satir är naiv, eftersom markisen ”gjorde bokstavligen vad han skrev om”. Uppgifterna om de Sades liv och leverne går isär. Han var långt ifrån så oskuldsfull som bokens förläggare Carl-Michael Edenborg gör gällande, men det mesta i Juliette är ändå fria fantasier. Markisen skar inte nackkotorna av dem han ”rövknullade” och han våldtog inte kalkoner – för att ta några av alla bisarra exempel som Ekis Ekman tar för empiri. Hur som helst måste man skilja mellan en författares liv och verk.

Visst finns det skäl att ifrågasätta Juliette som feministiskt manifest – jag trodde jag var tydlig med det i min ­recension – men Ekis Ekmans tolkning är så enögd att jag undrar om vi läst samma bok. I Juliette finns inga män som de Sade vill att vi ska beundra, då de är torterande svin. Kvinnor utövar en massa våld och många av offren är män. Varför bryr sig Ekis Ekman bara om de sargade kvinnokropparna? Sexscenerna är så knäppa – ett slags köttekvationer – att jag inte kan ta dem på allvar, men de rymmer brutalt asymmetriska maktrelationer och kan mycket väl ses som metaforer: Juliette är en nidbild av en besutten elit som knullar och misshandlar sina under­såtar till andra sidan graven, samtidigt som dess egna privilegier ligger i dödsryckning.

Det roliga är att alla läser de Sade på egen kaluv, det ­visar ju den här debatten. Tack vare Vertigo kan jag själv ta ställning till en av litteraturhistoriens mest omdiskuterade böcker. Hur tacksam jag än är, besväras jag av att Carl-Michael Edenborg vägrar gå till botten med sitt påstående att Juliette är en ”feministisk inspirationskälla”. Det är den onekligen eftersom Simone de Beauvoir bland flera hyllat boken – och visst kan den som vill försvara kvinnans rätt till en egen sexualitet hämta mycket där – men Edenborg kan inte gömma sig bakom auktoriteter, som han dessutom patriarkalt undrar om Kajsa Ekis Ekman har förståndsgåvor nog att läsa.