ÅSIKT

Suget mot centrum

Lars Mikael Raattamaa om att bygga en ny värld

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"I went to a place where every white face is an invitation to robbery”

När man började tala om Tredje världen i Frankrike på 50-talet så var det inte en algebraisk ordning som beskrevs utan en geometrisk relation. Den franske antropologen Alfred Sauvy konstruerade begreppet i en artikel den 14 augusti 1952. Han sa inte troisiéme monde – ordningstalet tredje – utan tiers monde som betyder en tredjedel. I det franska sammanhanget var kopplingen tydlig. Sauvy syftade på det Tredje ståndet – resten, hopen, pöbeln som gjorde den franska revolutionen. Var det dags igen för resten att forma sig själv och resa sig mot den vansinniga världen av kapitalistiskt och kommunistiskt förtryckt?

Postmodernismen är inte bara mer eller mindre grumliga tankar vid mörka skrivbord och upplysta föreläsningssalar, den är inte minst en räcka historiska händelser: Kravallerna i Watts 1965, Oljekrisen efter OPEC-mötet i Kuwait 1973, Apple och Microsoft utanför San Fransisco på slutet av 70-talet, Solidaritet på Leninvarvet i Gdansk 1980, Berlinmuren 1989, kravallerna i Watts 1992, Srebrenica 1995, Katrina 2005, och ett stort antal andra platser och tider. Katastrofer och uppfinningar ofta på små orter som omskapat världen som vi känt den, vare sig det funnits en eller två. De verkar alla vilja säga oss att världarna är många och spridda.

En viktig grund för den franska poststrukturalismen som växte fram under 60-talet var den oron i tanken efter algerietkriget 1954–1962, när Frankrike stod vid randen till ett inbördeskrig. Frågan som låg under skönandarnas läsande var: Höll världen på att lösas upp? Och var det ett hot eller en möjlighet?

Den förste som gjorde sig själv till Tredje Världens subjekt var Frantz Fanon. I Jordens fördömda (1961) skrev han att grundproblemet inte var kampen mellan den kapitalistiska och den kommunistiska världen. Den binära motsatsen – eller manikeiska, som Fanon själv gärna sa – dolde ett mer grundläggande förtryck: ”Tredje världen står i dag inför Europa som en väldig massa med uppgift att försöka klara de problem Europa inte kunnat finna lösningen till. För Europas skull, för vår egen skull och för mänsklighetens skull, kamrater, måste vi skifta hamn, utveckla ett nytt tänkande och söka skapa en ny människa.”

Det var så gott som Fanons sista ord, en vecka efter att Jordens fördömda kommit från tryckeriet dog Fanon i leukemi. Jordens fördömda hade en avgörande betydelse under 60 och 70-talen, inte bara i Afrika, Latinamerika och Indokina utan även för olika medborgarrättsrörelser som Svarta Pantrarna och hela vägen till Siri Derkerts tunnelbanestation, Östermalmstorg. Under 80-talet var han försvunnen tills postkolonialisten Homi Bhabha skrev ett förord till en nyutgåva av Svart hud, vita masker (1952). Där kopplar Bhabha samman Fanon med den franska psykoanalytikern Jacques Lacan.

I en viktig passage i Svart hud, vita masker talar Fanon om det centrifugala förtrycket. Han beskriver världen som en malström där det enda sättet att få (mänskligt) värde är att nå centrum. Den yttersta förtryckande kraften är centraliteten. Samma tanke som när Gilles Deleuze skriver fram rizomet. Frantz Fanon är en postmodernist avant la lettre och avkolonialiseringens krav är en av begynnelserna till den postmoderna spridningen. Men med skillnaden att för Fanon är det här en bokstavligen brutal verklighet, rizomet – drömmen om en ny ordning utan centrum – är mer än en inredningsdetalj. Och det postmoderna faller här inte samman i en hjälplös relativism utan öppnar möjligheten att bygga om världen i det relationella. Vi behöver inte fastna i det intersektionella haveriet, vi behöver inte till döds upprepa William Blakes ord ”to generalize is to be an idiot”. Eller hellre, vi måste bli just de idioterna som bygger de relationella generaliteterna. Den generella världen, som är den spridda världen, den generella spridda staden, det generella spridda hemmet, den generella spridda människan.

Under 90-talet, samtidigt som postkolonialismen växte sig stark började man också tala om en spacial turn inom humanvetenskaperna. Saker hände när rummet, och inte bara tiden, historien, blev berättelsernas grund. Homi Bhabha beskrev något han kallade Third-space. Det är det mellanrum där två främlingar (eller två världar) möts och tvingas översätta varandra. Först kommer översättningen, tycks Bhabha mena, därefter formas språken. Vi är varandras speglar. En annan variant av samma ord, Third-space, får vi hos kulturgeografen Edward Soja. Han visade att vi hade tre olika sätt att förhålla oss till rum, som verkligt rum (det vill säga matematiskt uppmätbart), som imaginärt rum (som när städer beskrivs i sånger, tänk Samarkand) och som Third-space, ett rum som samtidigt är verkligt och imaginärt där sången och matematiken är intimt sammanflätade.

Vi måste alltid tänka rummet som fantasi och hårda stenar samtidigt säger Soja, rummet produceras när det främmande möter det främmande säger Bhabha, om vi ska skapa en ny och rimligare värld måste vi bryta centraliteten säger Fanon. Utmaningar till oss alla, och inte minst för arkitekturen. Men där arkitekturen var långt framme i de tidiga formuleringarna av postmodernism på 70-talet (med pastischer av grekiska kolonner om ni minns) så gömmer man sig i dag räddhågset bakom klassiska system, de enda ord som kommer ur arkitekters munnar är stadsmässighet och täthet (läs centralitet).

Tredje världen och Frantz Fanon, är en möjlig början på ett postmodernt tänkande som vill en ny värld. Och det har knappt börjat ännu. I stället för att bygga en ny värld, i stället för en entusiastisk aktiv kunskap – det betyder arkitektur – så lever vi den stora skilsmässan. En ömsesidig ignorans där vänstern inte tror det är möjligt, det är alltför farligt, det blir alltför splittrat, jag har det bättre här i min mysiga täta socialitet i centrum, och där arkitekturen inte tror att den får, får göra nya bilder.

Och geografin ömsar skinn. Det säkra europeiska hemmet är inte längre en kontinent, det är en liten lägenhet med grym kvadratmeterhyra och en bar med en klubb på gångavstånd medan tredje världen skär kors och tvärs genom länderna och städerna. Och vi tittar och tittar. Men tredje världen nöjer sig inte längre med att bara titta tillbaka.

FAKTA

Mer att läsa om tredje världen

Erik Tängerstad, Vi i tredje världen (Res Publica nr 55/2002)

Vijay Prashad, The Darker Nations (2007)

Lars Mikael Raattamaa