ÅSIKT

Vägen ut

Sinziana Ravini om att göra uppror mot upproret – och om problemen som måste lösas innan vi går vidare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För fem år sen satt jag och mina kumpaner – Fredrik Svensk, Anna van der Vliet, Fredric Gunve, Maja Hammarén och Kristoffer Arvidsson – kring tidskriften Palettens redaktionsbord och skulle göra vårt första nummer som redaktionsgrupp. Det ämne som förvandlade våra diskussioner till timslånga, men fantastiskt roliga, debatter var postmodernismen. Till saken hör att ingen hade några personliga erfarenheter av det postmoderna genombrottet, (vi är alla födda på 70-talet) men vi var eniga om att vi stod i ett starkt beroendeförhållande till postmodernismens konflikter och paradigmskiften och att vi var tvungna att göra upp med dem innan vi gick vidare.

Men hur gör man uppror mot upproret? Mot en tidsålder som dragit ner byxorna på allt vad västerländskt kunskapssubjekt och stora berättelser heter? Mot en far som redan gjort uppror mot sin far och som säger: ”Titta! Jag slagits för din frihet, här är den, gör vad du vill bara du blir lycklig!”. Jo, man påpekar att relativismen mest lett till vilsenhet och förvirring och att de postkoloniala upptäckterna lett till nya former av kolonialism. Att det är en sak att röra om en värld och en annan sak att få en rörig värld i arv.

Om det var något som kom att känneteckna numret med tema ”1980-talet och det (o)möjliga arvet” och alla andra nummer efter det, så var det en nybyggaranda, en önskan att träda ut ur postmodernismens dystopiska ”anything goes”. Framför allt ville vi undvika att falla i den postkoloniala fällan – det dåliga samvetet, denna förlamande känsla av att man inte får lov att börja prata utan att först be om ursäkt för sin färg, klass och sitt kön eller hävda något utan att kort därefter påpeka sin utsagas enorma relativism i förhållande till alla andra sanningar. Maja Hammaréns och Fredric Gunves dialogiska manifest Det omöjliga arvet från 80-talet: Upprop om självkritik och limpistol kulminerade i följande: ”Att få kaos i arv fungerar inte. Vi behöver en ny struktur och ett nytt hopp. Vi måste bryta oss loss från det postmoderna arvet, begrava det djupt och gå vidare. Nu är det vårt ansvar att bygga det nya och ta klivet in i 2000-talet”.

Nu har det alltså gått fem år sen vår uppgörelse, som någonstans också dolde en oerhörd fascination för stora delar av den postmoderna teoribildningen, en outtalad sorg över att inte ha varit med när det begav sig, som till exempel när tidskriften Kris revolutionerade konst- och litteraturvärlden, när Lars O Ericsson bråkade med Ulf Linde som bäst, eller när Lars Nittves stora postmoderna utställning Implosion (1989) såg världen. Och vad ser jag? Ett nyväckt intresse för postmodernismen!

Å ena sidan har vi den nya generationen – 80-talisterna – som helhjärtat kastar sig in i postmodernismen, men som tycks återbruka dess former mer än dess idéer. Här verkar det inte finnas så mycket neuroser, mest uppriktiga kärleksförklaringar och återupplivningsförsök befriade från all tänkbar cynism.

Å andra sidan har vi 60-talisterna – de som upplevde postmodernismen direkt och som verkar ha tagit mest skada av den. Dessa vill nu dödförklara postmodernismen en gång för alla och ta oss in i en ny era. Vad de romantiserar är modernismen, 60-talets teoretiska och estetiska landsvinningar, utopierna om möjligheten att förena konst och liv, bios och demos, samt möjligheten att finna ett mer heterokronologiskt tidsbegrepp – det vill säga en tid som tillåter fler tider och livsformer att samexistera.

Personligen sympatiserar jag med både 60-talisterna, min egen generation och 80-talisterna. Jag tror att vi har mycket att lära oss av varandra. Konsthistorien skapas inte bara av generationsskiften och manikeistiska positioneringar utan också av intergenerationella korsbefruktningar. 1900-talet har i mångt och mycket sett ut som ett familjedrama. Medan vissa har försökt ta död på de postmoderna fäderna, som Lars O Ericsson genom att gå till modernistiska fäder som Ulf Linde, har sådana som Johan Lundberg försökt sig på ett totalt släktmord genom gå emot såväl modernismen som postmodernismen. Men att välja sida eller envisas med en pubertal antiattityd blir bara fruktlöst i längden. Vad vi behöver är en syntetisk historiesyn som plockar ut det bästa ur såväl modernismen som postmodernismen. Vi må komma från en splittrad familj men vi har allt att tjäna på denna splittring om vi tillämpar en dialektisk historiesyn som tar oss vidare.

Med förenade krafter kan vi en gång för alla ta itu med postmodernismen – denna terminator som hela tiden återuppstår från de döda, detta farmakon som är både ett gift och ett läkemedel och som gett oss lika många problem som den försökt lösa. Problemen som återstår är:

1) Den värderelativistiska mixen av hög- och lågkultur som delat upp världen i nykonservativa skygglappsmänniskor som föraktar samtida uttryck och samtidsfixerade människor som skyggar för traditioner. Hur kan vi få dessa att mötas och förhoppningsvis berika varandra?

2) Den kulturrelativistiska multikulturalismen har visat sig vara både segregerande och lam gentemot fundamentalistiska företeelser såsom hedersmord och könsstympning. I vilken ideologis namn kan man hävda rätten över en annan kultur om allt är relativt? Hur kan vi tillämpa demokratibegreppet i dag utan att reproducera koloniala mönster? Och kan vi upprätta en pluralism som inte återskapar den multinationella kapitalismens logik, som säger att allt är bra så länge du konsumerar det?

3) Den Andre är ett oerhört problematiskt begrepp. Det används fortfarande som ett hot mot eller begärligt flyktmedel från västerländsk rationalitet, som ett exotiskt inslag i konstvärldens biennaliserade världshörn, eller fenomen som vi kan se ner på. Det västerländska konstbegreppet befinner sig i en ständig expansion. Det koloniserar allt som kommer i dess väg. Vad har hänt med kvalitetsbegreppet? Är verkligen all konst från alla världshörn bra? Eller är den bara bra i egenskap av sin annanhet?

4) Den feministiska postrukturalismen har anklagats för att inte bemöta vanliga människors behov av erkännande, postfeminismen för att reproducera en manlig humanism och posthumanismen för att ha skapat en fascistisk übermänniska, renad från alla historiska synder med sin organ- och könlösa cyborg. Kan det nya schweizerknivbegreppet intersektionalism råda bot på dessa positioneringar, eller finns det bättre verktyg att se fram emot?

5) Enligt Habermas och många andra teoretiker är moderniteten ett oavslutat projekt. Stämmer det? Bör vi i så fall försöka slutföra projektet? Kan vi få en modernitet für alle, eller bör vi i stället göra tabula rasa med allt vad modernitet och postmodernitet heter? I så fall – vad skall vi kalla den nya tid vi lever i?

Ja, det finns många problem att ta itu med innan vi kan gå vidare. En sak är säker: många av våra nya lösningar kommer att leda till nya problem. Och vi skulle ha en väldigt tråkig värld om vi inte hade alla dessa saker att bråka om. Vi måste hursomhelst ta oss ut ur postmodernismen en gång för alla. De som håller fast vid den vill endast hålla kvar vid sin egen forna storhetstid. Det är aldrig för sent att bygga en ny värld och samtidigt ta det bästa med ur de världar vi lämnar bakom oss.

Sinziana Ravini