ÅSIKT

Snacka går ju

Anders Johansson om liberalernas symboliska kamp för Dawit Isaak

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Yttrandefrihet är inget man problematiserar utan något man gillar, punkt slut. Det är kontentan av ett par kritiska reaktioner på min kommentar om Peter Englunds artikel om Dawit Isaak – den där som var så bra att alla tidningar i hela världen tryckte den. Argast var man i Uppsala nya tidning (22 november) där en hel ledare ägnades åt att dissekera min, med deras upprepade ordval, uppspydda galla. Diagnosen: Johansson är avundsjuk! Avundsjuk på Englund som får sin text publicerad i 91 tidningar samtidigt.

You bet.

Det mest intressanta med UNT:s finstämda analys är att den är ännu ett exempel på den liberala benägenheten att föra ner alla frågor till ett personligt plan: har du sett över ditt pensionssparande? Vad gör du för att rädda miljön? Och mest absurt: vad har du gjort för Dawit Isaak?

Om kontentan av de frågorna är att vi alla har makt att påverka eller att vi alla är maktlösa går på ett ut; poängen är det implicita förnekandet av att det finns aktörer – politiska beslutsfattare, näringslivstoppar – som har faktiska möjligheter att göra något åt problemen. Makt att föra en ekonomisk politik som inte i första hand går ut på att börsen ska gå upp, makt att ställa om samhället till förnybara energikällor, makt att vidta diplomatiska åtgärder mot Eritrea.

Makt – det finns tusen skäl att föra in den dimensionen i yttrandefrihetsdiskussionen. För vad är egentligen syftet med Peter Englunds artikel och den långa kampanjen för Dawit Isaak? Att få honom frisläppt förmodar jag, och det vore givetvis ypperligt om det lyckades, men borde inte udden i så fall riktas åt ett annat håll? Vad förväntar man sig att tidningsläsarna ska göra åt saken? Eller tror man att den eritreanska regimen ska ta reson om svenska akademiens ständige sekreterare bara får tillräckligt mycket spaltutrymme i svensk press? Allvarligt talat.

Det som blir allt tydligare är att kampanjen för Isaak ytterst handlar om något annat. I Sydsvenska Dagbladet replikerade Per Svensson (22 november) på mitt påstående att yttrandefrihet har blivit en fetisch genom att hänvisa till alla de journalister runt om i världen som hotas, fängslas eller mördas för det de skriver. För dom är yttrandefrihet minsann ingen fetisch utan en fråga om liv och död.

Men det är den som bekant sällan i Sverige.

Ändå har västerländska liberaler ett omättligt behov av att spegla sig i Isaaks eller Roberto Savianos öde, i Chavez Venezuela, Honeckers DDR osv. Med hjälp av en kolsvart motsats kan man nämligen konstruera en vacker bild av vår egen yttrandefrihet. Istället för att diskutera ägarkoncentration och andra hot mot det offentliga samtalet i Sverige för man en symbolisk strid mot ondskan på andra kontinenter.

För i realiteten är yttrandefriheten naturligtvis alltid begränsad. Inte bara juridiskt – ägnar jag mig åt förtal eller hets mot folkgrupp riskerar jag att åtalas – utan också av ekonomiska och sociala faktorer. En frilansande litteraturkritiker i Stockholm har större frihet att yttra sig, större makt att yttra sig, än en mobbad högstadieelev med kurdiska föräldrar.

Det finns undersökningar som visar att människor ur lägre samhällsklasser lägger mindre vikt vid yttrandefrihet än man gör i högre samhällsklasser.

Med rätta: utan makt och förmåga att sprida sina yttranden är det fria ordet inte mycket värt.

Anders Johansson