ÅSIKT

Krossad dröm på Kuba

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Josefine Adolfsson
Foto: Akay
Josefine Adolfsson

Josefine Adolfssons andra bok är formmässigt monstruös. Och, utan att vara särskilt svårläst, svår att beskriva. Den börjar med en prolog i reportageform som skildrar uppgång och fall för den kändissponsrade, exklusiva baren Socialista i New York, vars affärsidé gick ut på att göra lyx av attribut från kubansk kultur. Ett ideal esteticerades och blev offer för ett annat - profiten.

Sedan följer ett stycke där bokens huvudperson Jenny bråkar med sitt eget värde som subjekt i ett slags självutplåning vs. hybris-slagsmål: Jag har ingen drift att bevara mig själv står det, men ett par rader senare Jag omvärderar omvärlden. Breder ut mig, erövrar, lägger allt under mig och bakom. Allt kraschlandar i en frustrerad dialog med upptäcktsresanden Henry Morton Stanley.

När jag väl är framme vid bokens första ordinarie kapitel, första texten i avdelningen Akt 1 , betecknat 1:1, läser jag först fel och tänker att det är en skalbeteckning. Ett tecken för viljan att återge saker i naturlig storlek. I den felläsningen tror jag mig formulera den här bokens huvudsakliga projekt: Frågan om vad det går att påstå om någon annan utan att begå våld på denne andre. Omöjligheten i uttrycket en sann bild av .

Jenny reser till Kuba två gånger, 1994 och 2006. Uppvuxen i Skåne, men med drömmen om frihetens ö som ett slags givet allmängods, blir hennes möte med det kubanska samhället förvånansvärt odramatiskt, varken präglat av besvikelse eller entusiasm. Farlighetslagen handlar egentligen mer om att drömma, att återge, än om själva objektet för drömmen och berättelsen. Hon får en vän i hårdrockaren Mario, vars familj är ett slags sammansättning av olika kubanska erfarenheter: den regimkritiske fadern som lämnat landet, farmodern som minns ett annat förtryck än det kommunistiska, Mario själv som när han vuxit upp tjänar illegala pengar hos multinationella företag. En historia som visar hur den stora makten alltid är en brutal och orättvis makt ur den lilla människans perspektiv.

Jenny framstår som lika visionär som hon är grubblande introvert. Både sårig, lyhörd och aggressiv. Det finns en glidning mellan henne - bokens jag - och den fragmentariska formen. Citat och intervjuer om Kuba, som inte ingår i Jennys reseberättelse, sliter sönder hennes enskilda erfarenhet. Röster återges i stycken som lämnas ovärderade, öppna: Olof Palme som skakar hand med Fidel Castro. Partystaden Havanna i ett resereportage. Columbus landstiger. Hemingway skriver Den gamle och havet. Kvinnobröst beskrivs som svällande papayafrukter. En maträtt. En salsatrudelutt.

Farlighetslagen blir ett stycke självreflexiv, uppbruten antropologi, stöpt, eller snarare sprängd, i en form där formen verkligen talar. Kompositionen gestaltar en ödslig nollpunkt, en hopplöshet inför civilisationen som vi känner den - världen är hemsk och vi kan inte ens berätta om det på ett rättvist sätt. Det är litterärt originellt. Och jättesorgligt. Själva berättandet, drömmandet om det andra, visar sig vara lika hopplöst förtryckande som de totalitära ideologierna kapitalism och kommunism. Och denna insikt verkar till slut flytta in i Jenny som vill hem, hem, hem. Liksom desperat, som om det gick att komma undan hela världen.

FAKTA

PROSA

» Farlighetslagen

Josefine Adolfsson

Atlas

Farlighetslagen: Den kubanska lag som ger polisen rätt att gripa den vars uppträdande tyder på "brottssbenägenhet".

Kristofer Folkhammar