ÅSIKT

Mullret från underjorden

40 har gått sen strejken som förändrade synen på det svenska samförståndet

1 av 2
Demonstrationståg under gruvstrejken i Kiruna som startade för 40 år sedan idag.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För 40 år sedan startade Sveriges andra TV-kanal, SVT2, och Sara Lidman skickas upp som korrespondent till gruvstrejken i norr. Hon åker på morgonen och på eftermiddagen är hon avskedad.

Nu åker jag X2000 och lyssnar på min Iphone där Saras röst från det första stormötet i Kiruna 11 december 1969 hörs. Hon sjunger fram sin västerbottniska och pendlar mellan ödmjukhet och eldfängdhet. Hon avslutar sitt tal till gruvarbetarna med att starta strejkfonden. Det förskott Bonniers gett henne för nya upplagan av boken Gruva, 10 000 kronor, blir grundplåt.

Gruva hade publicerats året innan och var en rad enkelt återgivna intervjuer med gruvarbetare om deras arbetsförhållanden, kompletterade med Odd Uhrboms fotografier av deras sneda ryggar. Men boken var inte strejkens upptakt utan dess prolog. Under en utställning om bygdens historia på biblioteket i Malmberget hängde således utdrag ur Gruva, Odds bilder samt de 31 teser som en tjänsteman på LKAB läckt till bibliotekarie Henriksson.

LKAB hade betalat en miljon svenska kronor för dessa teser skrivna av en konsult från USA. I dem titulerades arbetarna ”icke-chefer” och absolut krav på lydnad inför överordnad fastlades.

Dessutom mättes gruvisarna av tidsstudiemän som räknade ut hur många sekunder det tog för dem att utföra sina arbetsuppgifter. UMS – Universal Maintenance Standard – hette det och var en trend som spreds från USA till arbetsplatserna i väst. UMS angav exakt tid för varje arbetsmoment, teserna exakt hierarki, och arbetarna reducerades till maskiner. Strejken handlade därför inte främst om pengar – utan om människovärde. Om ackordshets, arbetssäkerhet och om att slippa sköta maskiner som gradvis tog ifrån dem hörseln.

– Han (gruvarbetaren) kan kanske köpa sig en färg-TV och en frysbox, men det pris han betalar är oerhört mycket högre. Det kan kosta honom en knäckt rygg och ett extra magsår, sa Lidman.

2005 bodde jag i Toronto och skrev på en bok om demokratiutveckling i Sverige. Jag ville skildra fyra händelser i svensk historia – Hungerupproret 1917, Ådalen 1931, Gruvstrejken 1969 och Mullvadenockupationen 1978 – då människor fördjupat demokratin. Tidpunkter då myten om det svenska samförståndet som närmast genetiskt betingad falsifierats.

När 5 000 gruvarbetare satte sig bleknade LO-ordföranden i riksdagen och tillsammans med ”envojen” – som LKAB:s VD kallades i gruvan – gjorde de allt för att kväva strejken så fort det gick.

LO:s strejkkassor som fyllts sedan 1932, då Sverige gick från att ligga i toppen till botten av den internationella strejkligan, hölls stängda. Strejken var olaglig.

Istället gick en av de största insamlingarna i svensk samtidshistoria av stapeln. Över fem miljoner kronor samlades in. 80 procent av befolkningen stödde strejken. Moderna Museet ordnade galamiddag, insamlingskväll hölls på Konserthuset och i Gällivare finns än i dag alla de tavlor som svenska konstnärer skickade upp.

Stödet hjälpte. Efter 57 dagar återgick arbetarna till gruvan som segrare. Men det var inte längre samma människor som steg ner under jord.

– Det finns ett före och ett efter gruvstrejken, berättar en TCO-utredare med rötter från gruvan som jag träffar på Socialistiskt forum.

– Strejken förändrade mentaliteten. Vi såg att vi kunde tänka själva, att vi inte behövde lyssna på auktoriteter, att vi kunde agera tillsammans för bättre levnadsförhållanden.

Människovärde kallades det för 40 år sedan.

America Vera-Zavala
dramatiker, har skrivit bl a pjäsen Viskleken, om gruvstrejken -69