ÅSIKT

Skräckopera

Galna kvinnor sjunger om hämnd i en mästerlig uppsättning av Elektra

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Katarina Dalayman gör en av de riktigt tunga sopranrollerna som Elektra på Kungliga Operan.
Foto: Hans Nilsson
Katarina Dalayman gör en av de riktigt tunga sopranrollerna som Elektra på Kungliga Operan.

I Richard Strauss mästerliga opera Elektra från 1909 finns det inga utvägar. Från första sekunden befinner vi oss på randen till en avgrund som vi i dag kanske kan lägesbestämma i psykets utkanter, men som för 100 år sedan var en okänd kontinent. Freud var en av dess första utforskare och Hugo von Hofmannstahl, som skrev librettot, påstod i alla fall att han läst Freuds studier i hysteri.

Men här finns också Nietzsche och idén om apollinskt och dionysiskt i det antika Grekland. I operan står Hofmannsthal för det apollinska, Strauss för det dionysiska. Och Elektra, dottern som kräver hämnd på sin mor Klytaimnestra för att tillsammans med Aigisthos mördat hennes far Agamemnon, är sannerligen hysterisk. Men liksom Hamlet håller hon hellre monolog än handlar. Det är som om hennes hämndlust artikuleras inför en osynlig psykoanalytiker; Orestes, den förvisade brodern, är den som återvänder och ser till att palatset flyter av blod.

På Kungliga Operan är det riktigt läskigt. De redan från början blodröda palatsmurarna långt framme vid scenkanten lämnar blott ett smalt snitt in i mörkret; som ett öppet sår. Sångarna tycks klivna ur målningar av konstnärer i Strauss närhet, en Egon Schiele eller Oskar Kokoschka. De åbäkar sig och grimaserar, kropparna är lika förvridna som det stympade själslivet. Till detta en magnifik musik. Ringlande som en orm är den än hotande, än insmickrande, men ständigt uppfordrande.

Att sjunga Strauss kräver sin kvinna. Här finns det tre stycken. Marianne Eklöfs Klytaimnestra som stödd av lismande slavinnor låter rösten skära som knivar genom orkestern medan hennes nya drottningstatus vacklar lika betänkligt som hon själv på de höga klackarna. Elektras ovilliga syster, Chrysothemis, får en röst välsignad av gudar i Emma Wetter. Mjuk och bärkraftig som ett kastspjut karvar den ut sin egen ogenomträngliga bana genom salongen. Med sig har hon så Elektra; Katarina Dalayman erövrar här ännu en av de riktigt tunga sopranrollerna, rösten stark och slipad som den yxa hon drömmer ska befria henne från denna en av operalitteraturens mest moderna dysfunktionella familjeförhållanden. Kroppen hårt knuten, som är hon på rymmen från Charcots Salpêtrière-sjukhus.

Männen gör också bra ifrån sig, Magnus Kyhles nickedocka till Aigisthos liksom Johan Edholms robusta Orestes. I orkestern låter det rejält, men Pier Giorgio Morandi har en bit kvar innan han får ihop alla linjer och tempi. Men skräcken sprider sig, letar sig upp till solisterna, kryper in under skinnet på varenda en i detta helvetespalats för att smitta ner publiken som inte släpps ut förrän liken staplas.

Dröm eller verklighet, psykoanalys eller hämndtragedi, mästerligt uppförd, framförd och utförd är denna Elektra.

FAKTA

OPERA

» Elektra

av Strauss

Regi: Staffan Valdemar Holm

Scenografi: Bente Lykke Møller

I rollerna: Marianne Eklöf, Katarina Dalayman, Emma Wetter,

Magnus Kyhle, Johan Edholm, m fl

Dirigent: Pier Giorgio Morandi

Kungliga Hovkapellet

Scen : Kungliga Operan

Speltid: 1 tim 45 min