ÅSIKT

”Jag förstår att man letar vapen”

Åsa Linderborg ser 15 riksdagsmän diskutera en budget som återigen gör kulturen lottlös

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den som vill lyssna på en riksdagsdebatt måste ta sig igenom samma säkerhetsarrangemang som på Arlanda. Misstron kändes lite förnedrande, men Claes Wahlin och jag tänkte, att det nog är värt besväret. Kulturpropositionen skulle ju diskuteras och så stora samhälleliga och mänskliga värden stod på spel, att vi ville vara på plats.

Femton riksdagsledamöter hade hittat till kammaren, hälften av dem talade.

En centerpartist var glad över att idrotten får mer pengar. En sosse tyckte det var på tiden att svensk film vinner en Oscar. En folkpartist frågade varför ingen uppmärksammat att det är hundra år sedan Selma Lagerlöf fick Nobelpriset.

Samma folkpartist konstaterade bekymrat att männen i LO-kollektivet inte läser böcker. Det måste vi göra nåt åt, sa han med en ärlig min. Äntligen, tänkte jag, har vänstern en chans att förklara vansinnet i att ta bort pengarna till Kultur i arbetslivet, konkreta läsfrämjande insatser för arbetarklassen, såsom vägkrogsbibliotek och Läs-för-mig-papparörelsen. Men inte. I stället gick Vänsterpartiet upp i talarstolen och inskärpte vikten av att alla kan se digitala operaföreställningar från Metropolitan.

Det här är den sjätte budgeten i år som gör kulturen lottlös, men Lena Adelsohn Liljeroth kråmade sig förnöjt över att varje mellanstadieelev får 100 kronor mer per läsår till kultur.

Varje gång oppositionen krävde mer pengar till kulturen, svarade alliansen att det är redan ordnat i och med skattesänkningarna och jobbavdraget. Skattesänkningar skapar jättemycket kulturkonsumtion. Jättemycket.

Kulturministern passade också på att göra sig lustig över att oppositionen värnar public service. Hela luften dallrade av viktiga frågor, utan att någon lyckades ta tag i en enda.

Vi väntade på en debatt om kulturtidskrifterna, bland mycket annat, men gav upp efter tre meningslösa timmar. Jag kände en rasande indignation när vi gick därifrån och förstod för en hisnande sekund poängen med att de letar genom besökarnas väskor efter vapen.