ÅSIKT

Hej då, kulturen!

Claes Wahlin: Att välja kultur med plånboken är inte kulturpolitik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kulturpolitiken har två huvudsakliga uppgifter: att verka för arenor för konst av alla de slag och att verka för god tillgänglighet till dessa. Regeringens kulturproposition, som nu har gått igenom, söker av ideologiska skäl att avhända sig dessa uppgifter. Det finns en genomgående syn på hur konsten och kulturen ska behandlas enligt regeringen, en syn som använder termer som ”valfrihet”, ”alternativ finansiering” eller ”arbetslinjen”.

Gårdagens riksdagsdebatt, som jag stod ut med till ungefär halvtid, lyckades aldrig tala om denna underliggande syn, vare sig propositionens företrädare eller dess kritiker. I stället talar man om pengar, undrar varför det inte satsas på digitalisering eller finskspråkig tv i Norrland.

Trots den omfattande debatt som genererades av skuggutredningen, så verkar den inte ha nått den lilla minoritet av folkvalda som hävdar sig värna om kulturen.

Utan kultur och konst reduceras människan till en helt igenom nyttig varelse, en varelse som kan definieras och mätas i den ekonomiska omsättning hon genererar. Men demokratin vilar på ett deltagande, en förmåga att reflektera, förstå och tolka sig själv, sin omgivning det samhälle hon lever i. En fungerande demokrati kräver tänkande individer, människor som vid sidan av sitt lönearbete kan utöva en medborgerlig funktion, ja, plikt hette det faktiskt en gång, eftersom demokratin är ett uppfordrande samhällssystem. Därför är kulturen ett statlig ansvar.

Att döma av riksdagsdebatten är detta slags medborgare redan en utrotningshotad art. Med undantag av Leif Pagrotsky är nivån på diskussionen sämre än den jag minns från min egen gymnasietid. Kanske är det därför som ingen genomskådar termen ”valfrihet”, kulturministerns newspeak för att låta människorna sitta fast i sina omständigheter som de av börd och hävd fötts in i. Själva poängen med samhälleliga institutioner är ju att befria människorna från den orättvisa slumpen har placerat dem i.

Att låta oss välja med den egna plånboken, kulturministerns favoritargument, är att säga hej då till kulturen.