ÅSIKT

Hjärtslitande verkligheter

Autofiktion, strip-lit, egotripp... 00-talet var decenniet då verkligheten äntligen blev litteratur, skriver Jenny Tunedal.

1 av 6
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

21 december. Det är slut nu. Hejdå, 00-talet: Autofiktion, strip-lit, bloggprosa, bekännelselitteratur, doku-litteratur, anti-litteratur, meta-litteratur, självframställning. Egotripp, individualism, de stora berättelsernas avlivare. Så många namn och onamn, en växande oro och irritation när litteraturen drogs ner i alltför subjektiv smutsighet. I Manifest för ett nytt litterärt decennium (Dagens Nyheter 22 augusti) skrev de i höstas att: ”Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin.”

I mina memoarer skriver jag: 2000–2009. Vi som älskar att förundras har äntligen en prosa att förlora oss i igen. Romanen har ställt sig i elden och brinner. Det är något dirty, realistiskt som är över, isbergen smälter till oceaner av virvlande, helt vilda ytor, fiktionens kulisser prunkar eller rasar genom, in i andra rum.

O, verkligheter – åter blev ni till litteratur. Och tvärtom. Som jag hade väntat.

”Förr i tiden när de skrev romaner skapade de personer av sådant som de sett hos människor och som var dessa människor som om de vore en dröm. Men idag tja hur ska man idag kunna drömma om en person när de hela tiden skapas åt en av publiciteten, hur ska man kunna tro på det man hittar på när publiciteten hittar på dem så mycket mera verklighets-troget än man förmår drömma.”

Gertrude Stein skrev det i Allas självbiografi redan på 1930-talet. För drygt sjuttio år sedan iakttog hon hur ett nytt medialt landskap skapade personer som i någon mån tog över romangestalternas platser i människors medvetanden. 2009 befinner vi oss i slutet av ännu ett gammalt litterärt decennium som varit berättelsernas – men de har bland annat handlat om Marilyn Monroe, Anna Odell och Britney Spears i stället för om Madame Bovary, Anna Karenina eller Alice i Underlandet. Och skapandet av dessa personer har knappast varit en strikt inom-litterär business, utan pågått inte minst inom den alltmer fiktionaliserande journalistiken. (Kom ihåg var ni läste det först: Anna Anka finns inte i verkligheten.)

Stein fortsatte sitt resonemang så här: ”Och därför skrivs det självbiografiskt vilket på sätt och vis är att erkänna att publiciteten har rätt, de är sådana som allmänheten ser dem. Jo men visst.”

Jag tänker på Lars Norén. Sveriges mest kände dramatiker sa: ”Jo men visst” och gick i litterär dialog med allmänhetens blick på honom. Det var pengarna eller livet och han valde pengarna. En dramatikers dagbok (2008) är en sorts litterär performance; en storslagen iscensättning av en nordeuropeisk dramatiker och hans irrvägar genom 2000-talets första fem år. Detta svarta hål av bitvis oerhört vacker prosa drar in läsaren i ett utmattningsspel av närhet och avstånd, blottar det intima på ett sätt som gör det svårt att slita blicken. Inbjuder till en voyeuristisk, intensivt njutningsfull eskapism. Dagböckerna är annorlunda så till vida att den vite heterosexuelle kulturmannens bekännelser inte gör anspråk på universalitet. Istället är det ett situerat, specifikt och namngivet (berömt) subjekt som vräker sig mot läsaren, självömkande, dömande och fascinerande.

Om Norén kom med eskapism krävde Maja Lundgren motsatsen. Förgöra, sa hon. I den enda bok jag läst som tar de estetiska och etiska konsekvenserna av Valerie Solanas S.C.U.M.-manifest.

Ur den skrivande kvinnans paranoida position som begärsobjekt och konkurrentbitch, tecknar och bryter Lundgren dubbla kontrakt med både läsaren och djävulen. I Myggor och tigrar (2007) rör sig berättaren/författaren med rosa tröja och ögon känsliga för mönster genom heterosexualitetens infernaliska väv av harlequinromantik och våldtäkt, patriarkatets system av makt och straff, litteraturens våldsromantik och kanonslickande.

Hon trotsar tystnadsplikten, reglerna och rädslan, bränner inte bara broar och skepp utan marken under sina egna (och mina) fötter. Bokens förföljda jag kommer att förfölja mig som läser, som en demon. Det finns ingen trygg plats i relation till den här boken, lika lite som det gör det för en kvinna i patriarkatet. Och ingen orkar med att det är så.

Noréns och Lundgrens böcker skulle båda kunna räknas till den performativa biografismen – det vill säga en sorts självbiografisk litteratur som bland annat definieras av att mottagandet blir en del av verket. Och receptionen av Myggor och tigrar formade sig till ett bevis för bokens politiska relevans. Lundgrens konkreta, skoningslösa sätt att omfördela skam, från den enskilda kvinnan till männen, från individen till systemet, fick systemet att försöka inte bara belägga henne med skam och skuld utan rentav omyndigförklara henne som författare.

I en tid då feministiska och poststrukturalistiska läsarter långt om länge lyckats separera liv och verk och göra snömos av de biografiska läsarterna, rörde sig litteraturen alltså vidare, förbi. De döda författarnas namn svepte in i böckerna, omvärvda av moln av autenticitet – ibland stod det en människa i namnets kappa, ibland var det bara en docka av språk. Ibland kan man inte riktigt veta.

Martina Lowdens Allt (2006) är M:s dagböcker från åren 2003 till 2006.

M är en litteraturflicka som delar namn, signalement och framför allt litterära referensramar med Martina Lowden. Kropp mer osäkert. Men här finns en ”[t]anke i den stora stilen.

Material betyder allt med kropp. Mål: Att fabricera pappersattrapper av allt med kropp, och allt utan. Att de texterna en dag ska göra mig överflödlig. Att allt mitt kött ska bli till ord”.

Inuti Allt lyckas M. Hon rör sig som en ivrig och mäktig litteraturmaskin genom staden, citerar ibland verkligheten, men oftare dikten, leker att hon är skriven av olika författare, leker att hon skriver som olika författare, listar, samplar, skriver. ”Allt prins Midas ser blir text”. Eller har varit text, skriven av någon annan. I Allt möjliggör samtalet med litteraturen en biografisk metamorfos, där bios viker och endast det grafiska återstår. En flickdröm går i uppfyllelse; den där kroppen är befriad nu, ros är ett ord är ett ord, så torrt att det sätter mitt hjärta i brand.

Intressant nog kom flickdrömmen året efter att speglas i nattsvart lögnaktig pojkmardröm. Världens sista roman av Daniel Sjölin (2007) beskriver den mänskliga existensen, i synnerhet en alkoholiserad Babelprogramledare vid namn Daniel Sjölins, som en gladpackad ensamhet av härmande, speglar och språk. ”Ty språket skär av, skär bort, genom sina definitioner, sitt ord.” Orden är mordvapnen, livslögnen, avståndet. Med dem ljuger vi en saga för att skydda oss mot döden.

Världens sista roman är litteratur i färd med att skära sig i armarna – fram till allra sista sidan en bok helt i avsaknad av hopp. Bara krigsförklaring, ödeläggelse.

Alla böcker är självbiografier och det finns ingen annan sanning än narcissismens. Sorgen är så svart att dess ord är hat. Det här är ingen tröst för rådjurshjärtan, men för den som känt dödens otröstlighet.

Efter att ha läst om den märker jag att jag börjar tänka på höstens beskäftiga litterära manifest med en ny ömhet. Det var en nödraket så klart – ett desperat försök att fästa läsarnas blick vid att det ligger gamla oskrivna romaner och kippar efter andan i svallet efter Sjölins (och de andras) attacker.

Kära dagbok, det går att rita en linje genom allas självbiografiska 00-tal. Den börjar med supernovan Dave Eggers A Heartbreaking Work of Staggering Genius som utkom år 2000 och slutar med vad som kanske är ännu en ny början – höstens svenska översättning av Claus Beck-Nielsen (1963-2001) En biografi, ett i sammanhanget banbrytande verk. Författaren Claus Beck-Nielsens performativa konstprojekt, där han förvandlade sig till Claus Nielsen, en man utan minne och identitet, kom inte bara att förändra hans egen biografi utan också det danska samhällets och den danska litteraturens självförståelse. Där emellan narcissismens mörker, punktvis upplyst av levande svenska litterära verkligheter. Stjärnbilden kan heta Lilla hund. Och alla jag kan heta jag.

Jenny Tunedal