ÅSIKT

Långrandigt utan finess

Athena Farrokhzad längtar ut ur Orhan Pamuks romanvärld

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Orhan Pamuk.
Foto: Ulla Montan
Orhan Pamuk.

Ingen tillkämpad vördnad kan få mig att skriva att jag tycker om nobelpristagaren Orhan Pamuks nya roman Oskuldens museum. Orsakerna är många: språket är tråkigt, intrigen känns oangelägen och de sexhundra sidorna gör inte direkt saken bättre.

Füsun jobbar i butik i Istanbul. Hon är så vacker att societetskunder av alla kön förälskar sig i henne. Däribland Kemal, en avlägsen släkting som redan är förlovad. Passionen mellan dem beskrivs med liknelser som skulle göra Björn Ranelid avundsjuk: Kemals hjärta sväller i munnen på honom ”likt en jättevåg som var på väg att brytas mot stranden” och Füsun har ett sätt att ”tugga med sina rosa läppar på suddgummit i änden på blyertspennan som om det var en spene.” Begäret – och språket det skildras med – är på samma gång gubbigt och pojkaktigt, ofokuserat i sin hänryckning.

Efter några hundra sidor i denna långrandiga och affekttunga stil går allt åt helvete. Füsun gifter sig med en annan och Kemal slår upp sin förlovning. För att hedra sin gamla älskarinna börjar han stjäla föremål från deras gemensamma historia till ett museum. Berättelsen befolkas av dessa objekt: ett bläckhorn, cigarettfimpar, ett ödesdigert örhänge. Ja, ungefär så. Lägg till lite societetsintriger, ett öst-möter-väst-spår och en framtid som går om intet i en bilkrasch och du har boken.

Det finns ingenting i Oskuldens museum som fångar mitt intresse. Prosan är instrumentellt berättande, plågsamt detaljrikt utan några som helst språkliga finesser. Vore det inte för att Pamuk ibland stiger ut ur sin egen berättelse och visar hur den är uppbyggd – till exempel genom att hänvisa till framtida stycken eller skriva in sig själv – hade jag nog inte lyckas hålla mig vaken. Dessvärre faller dessa metagrepp på berättarens överdrivna tilltro till den egna betydelsen. Meningar i stil med ”en läsare från framtida sekel kommer nog knappast att anklaga mig” eller ”om lärare som ger den här romanen till eleverna att läsa blir generade kan de hoppa över det här avsnittet” återfinns på många ställen och tråkar ut mig med sin självupptagenhet.

Enda gångerna det blir intressant är när Pamuk låter sina karaktärer röra sig i staden eller redogör för societetsfamiljernas bakgrund. Då blir Istanbuls geografi och historia synlig i förbifarten, i all sin fascinerande komplexitet. Glimtarna får mig att längta ut ur Pamuks romanvärld, dit.

FAKTA

PROSA

Oskuldens museum

Orhan Pamuk

Övers. Mats Müllern

Norstedts

Antal fimpar som Kemal samlar på sig till museet över Füsun: 4 213 stycken.

Athena Farrokhzad