ÅSIKT

Metaroman för bokmalar

Pia Bergström möter den siste läsaren

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
David Toscana
Foto: Schwichow
David Toscana

Hur skiljer man en bra roman från en dålig?

Bibliotekarien Lucio i den mexikanske författaren David Toscanas roman Den sista läsaren har sina egna kriterier. Säger romanfigurerna ”Vad pratar ni om?” ”Vad menar du?” ”Jag förstår inte” och liknande verklighetshärmande meningslösheter – då kastar han boken direkt till kackerlackorna i källaren.

Byn Icamoles bibliotek är inrymt i Lucios eget hem. När myndigheterna utsåg honom till byns bibliotekarie var ”Kan du läsa?”, den enda fråga som ställdes. I början fick Lucio en liten lön varje månad. Nu har myndigheterna på grund av sparkrav dragit in den, men han jobbar på ändå.

Utlåningen är knappt märkbar. I byn sätter man värde på andra saker, som vattentillgång, avokador, sex och religiösa högtider. Faktum är att de flesta bybor föraktar bokläsande och har knappt läst en enda bok. De gör sig ofta löjliga över Lucio som sitter där hela dagarna och läser och sorterar och kasserar för att kunna erbjuda dem garanterat bra böcker utifall att.

Lucios stenhårt omutliga inställning till sitt yrke, till sin samhällsuppgift, påminner lite om Al Pacinos verklighetsföraktande snut i Sidney Lumets Serpico, en fantastisk film om korruptionen inom New York-polisen på 60-talet som SVT visade häromnatten. Både Lucio och Serpico är verkliga idioter i den närmaste omgivningens ögon. I evighetens perspektiv är de väl båda hjältar.

Märkligt nog påminner Lucios dagliga slit också om den ”akutradikala gallring”som Malmö stadsbiblioteks bibliotekarier tvingades till i somras. Tjugo ton till bokmalning. Bokanslaget minskades med 460 000 som i stället gick till reklambyrån Imperiet för kampanjen: ”Vi bär bort boken och bär in författaren”. (Bär man in en död författare?).

Den sista kejsaren, eller förlåt, läsaren, är en metaroman för bokmalar. Inte såna som maler på i Malmös källare utan såna som Lucio, en vanlig bybo som en dag drogs in i overkligheten och aldrig hittade ut igen. När hela byn och alla poliserna från stan i sina trånga uniformer letar en verklig mördare som strypt en tolvårig oskuld och slängt ner henne i Lucios egen sons brunn dyker Lucio ner i böckerna och bläddrar och bläddrar bland titlar och personer och intriger för att hitta mördaren. Han tror att verkligheten härmar romanerna. Att ordet föregick skapelsen, historierna historien. Att böckerna är förutsättningen för Imperiet, även de ännu olästa.

FAKTA

PROSA

Den sista läsaren

David Toscana

Övers Hanna Axén

Atlas

Pia Bergström