ÅSIKT

Att minnas

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att minnas ditt ansikte.

Hur skall jag kunna minnas ditt ansikte, när ett år lägger sig emellan.

Hur skall jag kunna minnas ditt ansikte, när hela resten av en kropp lägger sig emellan.

Varför kan jag inte minnas ditt ansikte?

Jag känner igen det på den här bilden, men inte på den där. Du läser, det är längesedan.

Den där bilden är tagen mycket senare, men jag känner inte igen

dig. Vart kommer det att ta vägen, ansiktet, på vägen

från 2009 till 2010

Hur beter sig synminnet, vem kommer jag att

minnas, det kommer att ha varit längesedan, på andra sidan, en annan tid

Varför väljer synminnet bort att minnas en helhet, väljer att minnas bara enskilda

delar, sedan delar av delarna, sedan inte heller dessa, bara en

sorts vag kontur –

Hur fortplantar sig känselminnena tills man endast har kvar förnimmelsen av en

oproportionerligt

stor yta – du kan inte ha varit så oändlig, gränslös

Likt en öken eller ett hav breder det ut sig, detta varma hudlika, där vi ligger

kippande efter luft, eller andas upp mot det ansikte vi inte längre minns hur

det ser ut

det som tidigare gick att se överallt, som en helhet

och i detalj, det fanns överallt, likt monogrammet som täckte hennes kropp

Jag kunde se det i mörkret och på dagen, hela tiden

dessa dagar, dessa första dagar

2009 När jag kommer till 2010 skall allt förändras

Så oskuldsfull, så okunnig om vad som kommer att hända, vad

som kommer att tas ifrån mig, hur min uppfattningsförmåga skall förändras

till att bara se delar, till att inte se någonting

inte ens sand eller vatten, när förnimmelsen endast hålls kvar i huden

som skall minnas en hud utan bild

**

Vari består plågan av att bilden försvinner

Har minnet vant sig vid att bestå som bild och är det fotografiets ”fel”

Fotografierna bleknar, det är smärtsamt, vi borde

ha banat minnet en helt annan väg

Är det därför vi måste ta på varandra för att verkligen finnas, jag menar: minnas

För att verkligen minnas dig, i denna bildvärld och frånvaro, måste kropparna

ha varit i beröring

Läsa sig fram till kroppen

Att läsa sig fram till kroppen i en bildvärld

Att hoppa över bilden på vägen från läsandet till kroppen

Ingen generell eller objektiv sanning, men en subjektiv

Tänka sig en värld bortom bilden, mot en kropp, förbi

ansiktets alla delar – de som var så tydliga – rakt mot denna

yta, där jag befinner mig, eller kommer att ha befunnit mig – innan jag

kommer dit, där minnet helt och hållet uppehåller sig i huden

Ja, jag ser – hur du läser på bilden, jag kan nästan höra din röst, men

det är en främmande människa som sitter där, och jag kan

inte heller minnas detta tillfälle, jag minns inte detta läsande,

jag kan inte heller minnas att det togs en bild – förrän alldeles nyss, då jag

tog fram den och det var du och inte du

**

Jag tror redan att du inte finns längre.

Någonting i din frånvaro säger mig att du inte längre finns.

Kanske har du aldrig funnits, kanske var du påhittad, kanske var allt en dröm.

Jag ser på din bok. Finns den här författaren? Jag tror inte det. Vem

kan ha skrivit boken. Det är i alla fall inte jag.

Kanske har jag hittat på den – till en viss grad är det nog så.

När författaren försvunnit finns bara boken, vars innehåll är helt förvanskat

av läsaren. Jag korrigerar – men minns inte bättre. Jag vet inte

bättre än att försöka minnas, läsa, minnas när jag läser, men

ingenting blir tydligare, varken hand eller fot.

Vart tog du vägen? Vart tog den vägen, kroppen

Om det skall bli ett nytt år, kommer det också en ny kropp?

Eller den gamla återuppstår, den som jag inte minns och

som kanske inte heller fanns. Vem kan veta

Du läser för mig. Men det är en inspelning.

Den fanns där, rösten, eller åtminstone någonting som fastnade och som

gav upphov till det som jag uppfattar som din röst.

Är det din röst? Den är inte min. Jag känner inte heller igen den

som någon annans. Dessa återgivningar – hur skall man stå ut (nej, det

handlar inte alls om sår och skador, det är enklare, mycket enklare)

De säger att det är din röst. Det står på omslaget, jag har

själv skrivit ditt namn, visserligen otydligt. Detta är i och för sig en

osäkerhetsfaktor. Och hur visste jag ens då, att det var du? Jag

godtog andras vittnesbörd och inspelningsteknikens tillförlitlighet.

Låt oss säga att det är du, att det var du, som talar, talade. Men var

är du nu? Vilka utrymmen fyller denna röst, kanske har den tystnat –

för att den stumnat, eller för att dess bärare lämnat den.

Att minnas eller tala, jag menar skriva, allt som skrivs

försvinner. Du vet det kanske inte ännu, men för mig har det redan hänt.

Alla dessa anteckningsböcker, skrivhäften, dagböcker är kyrkogårdar

för minnen – som jag aldrig skall minnas igen, de är

inkapslade i skrift. Är det så – kanske har jag

fel, det är min förhoppning.

**

Det jag minns i en dröm. Hur är det möjligt att i drömmen

stiger den läsande fram med namn och kropp, identisk

med den person jag såg och som sedan försvann. I drömmen minns jag

ett bord och en stol, en läsande och en bok. Jag minns en nacke. Jag minns

trä och papper och hud: ett ansikte.

I drömmen talades det inte, det var tyst, där var steg och beröring och förflyttning,

också företeelser som skuggar en annan innebörd, som jag

försöker se, men som inte är åtkomlig, utan rör sig via ombud, via andra figurer

Fel: det är ingenting jag minns, det finns i drömmen, ansiktet, tveklöst, men

hur kan ett raster läggas över ditt ansikte i vaket tillstånd, vad hindrar mig från

att minnas

**

Några timmar till bara, men det som skall hända har redan hänt och ingenting nytt

har kommit i dess ställe. Du säger att du avskyr öknen, jag vet inte om jag skall

hålla med dig. En öken eller ett hav för ett minne, enbart fasthållandet av en sådan

obegränsad yta, eller att lätta från marken ett ögonblick, för att

minnas att –

Helena Eriksson