ÅSIKT

Expressens förlorade scoop om Guillou

Dan Josefsson gräver i fallet Guillou – och hittar gammal skåpmat

Mikael Ölander (t h) och Mikael Hylin tar emot Guldspaden.
Foto: sofia johansson
Mikael Ölander (t h) och Mikael Hylin tar emot Guldspaden.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jan Guillou – utpekad som hemlig agent för främmande makt av Expressen.
Jan Guillou – utpekad som hemlig agent för främmande makt av Expressen.

Den 24 oktober 2009 fylls Expressens förstasida av rubriken ”GUILLOU AGENT ÅT SOVJET”. Avslöjandet får enorm uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Jan Guillou hävdar visserligen att han aldrig varit agent för Sovjet under sin kontakt med KGB, utan journalist ”under cover”, i förhoppning om att en dag kunna avslöja KGB:s hemliga agenter i Sverige. Men den förklaringen avfärdas i många medier som ett pinsamt slingrande. Expressen påstår sig kunna visa dokument som bevisar att Jan Guillou varit KGB-agent.

Jan Guillou anmäler Expressens agentanklagelse till PO, Yrsa Stenius. Hon rekommenderar Pressens Opinionsnämnd att fälla Expressen. Detta väcker ramaskri i medierna. Krav ställs på Yrsa Stenius avgång.

En fråga som kommit bort är huruvida PO kan ha rätt. Ger Säpodokumenten som Expressen fått fram verkligen stöd för anklagelsen att Jan Guillou varit hemlig agent åt Sovjetunionen? Efter att ha gått igenom de aktuella Säpoakterna hos Riksarkivet kan jag konstatera att det snarare är tvärtom. Expressens källmaterial visar att Jan Guillou aldrig varit sovjetisk agent. Andra källor visar dessutom att Expressens scoop inte är ett scoop, samt att man på Expressens redaktion faktiskt inte är överens om vad avslöjandet om Guillou egentligen består i.

Det dokument som Expressen dragit störst växlar på är ett fyra sidor långt brev daterat den 14 april 1967. Där tipsar journalisten Arne Lemberg Säpo om att hans kompis och kollega Jan Guillou, då 23 år gammal, umgås med en ryss från sovjetiska ambassaden. Guillou ska bland annat mot betalning ha gett ryssen ett referat av några artiklar ur Dagens Nyheter. Lemberg är säker på att det Guillou gör är olagligt. Expressen publicerar hela brevet som faksimil (24 okt -09). Det hela ser onekligen graverande ut för Jan Guillou.

Men av Lembergs akt framgår också att han tre dagar senare kompletterar sina uppgifter i ett förhör hos Säpo. Samtalet sammanfattas på nio sidor och i ett annat dokument diskuterar Säpo Lembergs trovärdighet. Av detta trycker Expressen bara ett litet fragment och innehållet redovisas knapphändigt. Läsarna får därför inte veta att Säpo närmast raljant avfärdar Lembergs uppgifter om Guillou som rena tramset. Säpo skriver: ”Lemberg (...) gjorde intryck av att vara naiv i kombination med en absolut tilltro till sin egen förmåga. Han pratade allt för mycket. Hans sätt att berätta tvingade mig ständigt att rikta frågor för att komma underfund om huruvida det han berättade bottnade i tro eller vetande. Oftast var det nog tro.” (PM 19 apr -67)

Säpo kan enligt anteckningarna inte ”se något brottsligt i att en tidningsman skriver en artikel på basis av redan publicerade öppna nyheter och överlämnar det sammanställda materialet till i det här fallet ’ryssen’.” (Förhörsanteckningar 17 apr -67)

KGB-officeren som Jan Guillou träffar heter Jevgenij Gergel. Säpo övervakar sedan länge varje steg denne tar och Gergels tjocka akt är proppfull av anteckningar om folk han träffat. De sammanfattar hans aktiviteter: ”I Sverige hade Gergel flitiga kontakter med tjänstemän från andra beskickningar och svenska UD. Vidare hade Gergel kontakter med journalister i riklig mängd, såväl svenska som utländska och med höga banktjänstemän.” (PM 7 sep -86)

Ingenting tyder på att Säpo betraktar denna ”mängd” journalister som sovjetagenter i och med umgänget med Gergel. Säpo lämnar alltså Arne Lembergs försök till angiveri därhän.

Sex år senare, på våren 1973, gör Jan Guillou och Peter Bratt sitt stora IB-avslöjande i Fib Kulturfront. Nu dyker angiveriet upp igen, men på ett sätt som snarast stärker Jan Guillous bild att agentanklagelserna mot honom är grundlösa.

Guillou och Bratt avslöjade, som bekant, att det fanns en hemlig militär underrättelseorganisation, IB, som bland annat åsiktsregistrerade vänstersympatisörer och infiltrerade vänsterorganisationer. De kunde visa att IB-agenterna begått flera brott.

Avslöjandet utlöste en febril aktivitet hos Säpo. Det vet vi tack vare Säkerhetstjänstkommissionen, en statlig utredning publicerad 2002, vars uppgift var att utreda hur säkerhetstjänsterna agerat under främst 1970- och 1980-talen. I kapitlet om IB berättas att chefsåklagaren Carl Axel Robèrt efter IB-avslöjandet ville avlyssna Jan Guillous och Peter Bratts telefoner för att på så sätt avslöja deras källor. Det vore naturligtvis olagligt, så Robèrt tar till ett knep. Han gräver fram Arne Lembergs gamla angiveri från 1967 och beslutar att Jan Guillou ska avlyssnas som misstänkt spion för Sovjet. Utredningen från 2002 slår fast att man bara låtsades tro på spionanklagelsen, som ju avfärdats helt 1967:

”Det är (...) svårt att se den påstådda kopplingen till ”X” [KGB-officeren Gergel, min anm] som annat än en förevändning för att ge tyngd åt begäran om telefonkontroll av Bratt och Guillou. (...) Uppgifterna, framför allt de om Guillou som utländsk agent, utgjorde gammal skåpmat” (SOU 2002:95 kap 7).”

Expressens stora avslöjande 2009 om att Jan Guillou pekats ut som agent för främmande makt stod alltså att läsa redan 2002 i en offentlig statlig utredning. Så var det med det ”scoopet”. Allvarligare är att utredaren i klartext skriver att agentanklagelsen mot Jan Guillou var ”gammal skåpmat” utan trovärdighet redan 1973. Detta har Expressen inte nämnt med ett ord.

Hösten 1973, har åklagaren Robèrt tagit det hårt kritiserade beslutet att lägga ned åtalet mot de IB-agenter vars brott Guillou och Bratt avslöjat. I stället väcker han åtal mot bland andra Jan Guillou och Peter Bratt för att de med sitt IB-avslöjande gjort sig skyldiga till spioneri mot den svenska militären. Frågan är bara för vems räkning de skulle ha spionerat – hemligheterna publicerade de ju i sin tidning. Åklagare Robèrt har en idé.

Samtidigt som tusentals människor protesterar på gatorna mot fängslandet av de ”politiska fångarna” Guillou och Bratt kallar Säpo Arne Lemberg till förhör. Man förklarar för honom att Guillou är anhållen misstänkt för spioneri och att det nu kan bli aktuellt att utreda Lembergs sex år gamla uppgifter om Jan Guillou. Av anteckningarna framgår att Lemberg ”tog mycket illa vid sig”. Vittnesmålet skulle ju den här gången kunna leda till ett mycket långt fängelsestraff för Guillou, som fortfarande är hans vän. Han bönfaller Säpo att inte avslöja hans namn, mest för hans barn och familjs skull. (PM 1 nov -73)

Det här förhörsprotokollet visar att åklagaren faktiskt hade stor lust att knyta IB-avslöjarna till Sovjetunionen. Då skulle ju hela hans mycket hårt kritiserade process mot Guillou och Bratt ta en ny vändning: De var inga journalister, utan sovjetagenter! Men trots att Robèrt är beväpnad med hela Säpos enorma underrättelsematerial och trots att han rimligen gör sitt yttersta misslyckas han. Den gamla skåpmaten håller inte. Om han hade lyckats koppla Guillou och Bratt till Sovjetunionen hade de kunnat dömas till fängelse i upp till sex år. Nu blir domen bara ett år för spioneri utan särskild uppdragsgivare. Bara Jan Guillou överklagar och han får då sitt straff sänkt till tio månader.

Expressens dokument visar alltså att Säpo hela tre gånger demonstrerat hur omöjligt det är att anklaga Guillou för att vara KGB-agent. Först 1967. Sedan på våren 1973 då anklagelsen enligt den statliga utredningen bara används som ett oseriöst svepskäl. Och så en gång till under IB-processen vintern 1973. Trots detta är Expressen 2009 så säker på Guillous skuld att man vågar skriva ”Guillou hemlig sovjetagent” på löpet.

Det ska dock snart visa sig att Expressen egentligen är minst sagt osäker på sitt eget avslöjande.

På kvällen den 20 mars 2010 tar Expressens reporter Mikael Ölander och hans kollega Mikael Hylin vid en ceremoni i Radiohuset emot föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden för scoopet att Guillou varit hemlig sovjetagent. Juryns motivering lyder: ”För ett spektakulärt avslöjande som ändrade historieskrivningen kring en ikon inom journalistik och samhällsdebatt.”

Dagen efter prisutdelningen står Mikael Ölander på Grävseminariets scen för att berätta om sitt stora scoop. Nu utspelar sig något som definitivt aldrig tidigare hänt i Guldspadens historia.

Intervjuaren frågar hur Mikael Ölander ser på Jan Guillous försök att framstå som en ung journalist som bara ville göra ett journalistiskt jobb om KGB. Mikael Ölander svarar: ”Jamen allting det som Jan berättar om varför han gjorde det, och vilket syfte han hade, där måste vi lita på Jan. Han berättar väldigt detaljerat om hur han tänkte och hur han resonerade och jag tycker det är fullständigt rimligt alltihop han berättar.” Därefter förklarar Ölander att det som han ”personligen tycker är något av det mest intressanta” är att Säpo använt ”de här lösa uppgifterna” för att 1973 få till stånd en telefonavlyssning som egentligen var olaglig. ”Alltså det här var ett jävligt fult trick egentligen av Säpo”, tycker han.

Jag undrar hur många i salen som förstår att Mikael Ölander med ”de här lösa uppgifterna” menar Lembergs angiveri från 1967 om att Guillou skulle ha varit KGB-agent. Just de ”lösa uppgifterna” som i en statlig utredning från 2002 benämns ”gammal skåpmat” men som likafullt blir ett ”scoop” i Expressen 2009 och som kvällen innan kammat hem 2010 års Guldspade åt Mikael Ölander själv. Inser överhuvudtaget någon vad det är Ölander står och säger?

Intervjuaren tycks inte riktigt hänga med, så hon frågar om han tror att det finns något mer att gräva fram. Ölander svarar: ”Jan Guillou har ju varit oerhört tydlig med att berätta om vad det här var för någonting. Jag tror på honom. Jag betvivlar inte ett ord av vad han har sagt.(...) Men det skulle vara väldigt intressant att se hur KGB har uppfattat honom. Hur har de tolkat den här kontakten? Här gör han en under coveroperation. Upptäckte de det? Misstänkte de det någon gång?”

Med de orden är intervjun slut. Mikael Ölander tackar för sig och går av scenen. Guillou har enligt Expressens egen prisbelönte reporter inte varit ”agent åt Sovjet” som tidningen påstått. Utan journalist i färd med att göra en ”under coveroperation” i syfte att avslöja KGB.

Utanför Radiohuset rullar kampanjen på mot den föraktlige KGB-agenten Guillou. Tidningarna vräker ut sitt hat. I P1-morgon ifrågasätts det om Guillou överhuvudtaget borde ha rätt att PO-anmäla Expressen. Dagens Nyheters ledarskribent Peter Wolodarski försöker tillsammans med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och kulturchefen Björn Wiman få Yrsa Stenius att avgå därför att hon sagt att Expressen inte har på fötterna.

Ändå ligger de där i Riksarkivet.

Dokumenten som visar att Expressen om inte annat för sin egen heders skull måste be Jan Guillou om ursäkt.

FAKTA

Utdrag ur Säpos anteckningar

Utdrag ur Säpos anteckningar

Arne Lemberg ifrågasätts starkt i Säpos anteckningar från förhöret den 14 april 1967.

Säpo om Jevgenij Gergels umgänge i Sverige: PM från 7 september 1986.

Dan Josefsson