ÅSIKT

La Bella Principessa – offer för ett jippo

Fredrik Svensk ser Leonardomålningen bli ett lätt byte för Göteborgsandan

1 av 2
Lucas Cranach d ä: ”Salome” från 1500-talet – en av de renässansmålningar som visas på konstmuseet i Göteborg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag ska bli Sveriges Rembrandt eller dö”. Utropet framstår i dag närmast som ett konceptuellt textverk. Men strax innan Ernst Josephson dog växlade han upp ambitionerna, och blev faktiskt i stället de tre renässansgiganterna, samtidigt! Beviset för detta visas nu på Göteborgs konstmuseums utställning Renässanser, i en kulturpolitiskt häpnadsväckande inramning.

Ja, det är tyket att driva med konstnärers sinnessjukdomar, även när de är döda. Men Josephsons tre skisser, undertecknade Raphael, Michelangelo och Leonardo, vittnar ändå om en helt annan inställning till renässansens konst än vad som presenteras på andra sidan älven, i Hisingens Hammarby sjöstad, där Ostindiefararen Götheborg ligger stilla i dimman och Kinas vicepresident Xi Jinpings nyligen var på besök ombord.

Samtidigt som Volvoarbetarna några kilometer bort slutar jobba för Ford och återföds under Geely har ett Malmöbaserat produktionsbolag byggt upp renässansföreställningen And There Was Light från scratch och gjort Eriksbergshallen till tillfällig hållplats för Josephsons kollegor. Någon sorts respekt måste man möjligen ge dessa sydsvenska frifräsares förmåga att nästla sig in i den italienska renässansnomenklaturan.

Om jag fattat rätt erbjöds Malmö också utställningen, men tackade nej. För även om det är ett kommersiellt projekt har det tydligen krävts att kommunen går in och stöttar. Detta var inga problem för eventstaden Göteborg. Om det hade varit ett svenskt museum som stod bakom ett sådant här projekt i dag, hade det varit tjänstefel att inte lyfta fram villkoren för hur renässansens konst skapades, eller vilken funktion föreställningen om ”renässansmästaren” har för vår självförståelse i dag. På Hisingen får vi nöja oss med en multimedial propagandaföreställning som cementerar den dominerande högstadiebilden av denna dramatiska tid, och dess ouppnåeliga antikimitatörer.

På pressvisningen avtäcktes utställningens massmediala scoop – den nyupptäckta Leonardomålningen La Bella Principessa, värderad till över en miljard. Här är det inte själva konsten som känns otidsenlig i negativ mening, tvärtom är det ett fascinerande litet porträtt, även om den inte ger samma ambivalenta effekt som Mona Lisa.

I stället är det spektakeldramaturgin som sådan som ger anakronismen dåligt anseende. De senare Jönssonliganfilmerna känns inte långt borta.

Jag får känslan av att detta handlar om ett slags bakvänd readymade-effekt, som uppstår när en renässansmästare presenteras i Berlusconidoftande postpolitisk Göteborgsanda, invigd av ingen mindre än kulturministern själv, på ön som snart domineras av Folkrepubliken Kina. Den verkligt dramatiska effekten av denna nya situation är att ”upptäckten” som händelse framstår som något föråldrat – förpassad till en dramaturgisk funktion i ett refuserat Dan Brown-utkast. Det hjälps inte att en konsthistoriker som Peter Kemp ligger bakom den imponerande rapporten där La Bella Principessas äkthet säkras. Jag tappar liksom bort vad det egentligen är jag bör bli övertygad om, och vad det verkligen innebär.

I dagens globala kulturindustri är det få som höjer på ögonbrynen åt mina dubier, än mindre åt att ett kommunalt museum tvingas anpassa sitt utställningsprogram efter ett kommersiellt jippo som stöds med skattemedel, utan att få förstärkt budget och trots att man nästan helt saknar renässanskonst i samlingarna. Jag må vara naiv, men jag känner verkligen sorg över denna utveckling, hur intresserad jag än är av denna tid, då den europeiska kolonialismen tog form och centralperspektivet satte den civiliserade människan i centrum.

På konstmuseet har man väl gjort så gott man kunnat med renässanstemat. Förutom Ernst Josephson. Bland annat genom att visa upp hur exempelvis renässansmotiv som martyren Sankt Sebastian återvinns i delar av dagens gaykultur. Visst, det är ett tydligt exempel på hur motiv och kroppskultur migrerar. Men detta enda exempel från vår samtida livsstilspolitik kunde ha utvecklats om man verkligen velat skapa något slags spänning mellan olika sätt att repa upp nakna kroppar i nya sammanhang. Man hade lätt kunnat hitta en porrtidning med en kvinna i samma ställning som i Ernst Josephsons parafras på Tizians Venus från Urbino. Och tänk på all reklam som snart koloniserat varenda millimeter av Sixtinska kapellets tak, för att sälja jeans och mobiltelefoner.

FAKTA

KONST

» And There Was Light

Eriksbergshallen, Göteborg

Till och med 15 augusti

» Renässanser

Göteborgs konstmuseum

Till och med 15 augusti

Fredrik Svensk