ÅSIKT

I klorna på Freud

Petter Lindgren lägger Pelle Svanslös på psykoanalyssoffan

1 av 2
I ”Pelle Svanslös i Amerika” möter Uppsalakatten gangstergänget GG.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nyheten kommer alltid att vara en förutsättning för njutningen”, skriver Sigmund Freud i Bortom lustprincipen från 1920.

Inte så konstigt då, att jag finner det så fasansfullt onjutbart att läsa Pelle Svanslös. Och då talar jag ändå inte om Gösta Knutssons daterade språkbruk, med uttryck som ”klå”, ”smörj”, ”stygg” eller, som i Pelle Svanslös i Amerika från 1941, ”Niagara-niggern”.

Snarare är det den mekaniskt upprepade intrigen som stör mig. Redan efter ett par kapitel blir konflikten mellan den väluppfostrade familjekatten Pelle och fattiglappen Måns olidligt tjatig, ett smärre klasskrig som alltid slutar på samma sätt: ”Där hamnade den elaka Måns längst ner i botten på gruvan! De andra katterna stod på gruvhålets kant och tittade intresserade ner … God jul på er allihop! sa Pelle Svanslös och gick hem till sin strömmingsgran.” ( Pelle Svanslös i skolan, 1945).

Finns inte Måns tillhands träder andra fiender in i bilden. Värst i klassen är kanske ovan nämnda Pelle Svanslös i Amerika, där Pelle gång på gång, inte mindre än åtta gånger, hamnar i klorna på och lyckas överlista det onda GG, Gangstergänget.

”Plötsligt var gångarna slut, och de befann sig i ett mörkt källarrum. Så småningom upptäckte Pelle, att där fanns en åtta–tio katter, som alla såg mycket bistra ut. O ve och fasa! På väggen var två stora vita bokstäver målade.”

”GG!”, ropar åttaåringen och femåringen jag läser för, med en förtjusning som också, i likhet med min egen aversion, finner stöd hos Freud. Enligt psykoanalysens fader är det nämligen just i upprepningen som de yngsta finner sin främsta njutning. Och sådana vimlar det av i Pelle Svanslös, som sagt.

Att läsa Pelle Svanslös i ljuset av Freud är annars nästan för enkelt. Vad är väl den stympade Uppsalakatten annat än kastrationsångest framburen på mjuka trampdynor? Elaka Måns annat än en förnedringsfantasi reproducerad i tolv böcker? Bill och Bull annat än en illustration till begreppet das Unheimliche, det kusliga, där dubbelgångaren och upprepningen intar en central position. ”– Hu, så otäckt, sa Bill. Jag är rädd, sa Bull.”

Om man lägger Gösta Knutsson själv, radiomannen och författaren, på soffan, framträder bilden av en man med ett komplicerat förhållande till kvinnor. Själv har Knutsson tillstått att Maja Gräddnos har sin förebild i hustrun Erna Knutsson, vilket får läsaren att fundera över den attraktion som Gullan från Arkadien ständigt tycks utöva på Pelle, liksom ur kulissen. Också författaren tycks hänförd: ”Det var den lilla nätta Gullan från Arkadien, som var tomten!” ( Hur ska det gå för Pelle Svanslös?, 1943) Må vara att detta begär maskerats till barnboksfähig asexuell voyeurism.

Bakom Gullan lär för övrigt Maj Odelberg dölja sig, sedermera intendent vid Historiska museet och gift med bibliotekarien Vilhelm Odelberg, eller Ville med Sillen som han heter i Knutssons böcker. ”Han dansar underbart”, berättar Gullan om Ville med Sillen för stackars Pelle, ”och han svänger så stiligt med svansen” ( Pelle Svanslös och Maja Gräddnos,1947). Kan ett sexuellt tillkortakommande skildras mer skoningslöst?

Anmärkningsvärt är också hur ofta stackars Frida ( Birgitta Liljencrantz, gift med överbibliotekarien vid Carolina Rediviva Axel Liljencrantz, eller Fritz) får dras med epitetet ”det lilla våpet”. I Pelle Svanslös och taxen Max (1944) sker det så många gånger att man anar skuggan av ett gammalt trauma eller kärlekssvek. ”Se Frida, det lilla våpet, kunde ju aldrig hålla reda på något ordentligt.”

Man upprepar det man inte kan erinra sig, menar Freud, upprepar ”det bortträngda som en aktuell upplevelse, i stället för att, vilket läkaren hellre skulle se, erinra sig det som en del av det förgångna.”

Mest förnedrad blir kanske ändå den nutida läkaren, förlåt läsaren, som av eget och dunkelt upprepningstvång finner sig reproducera Knutssons över 70 år gamla upprepningar, och det inför de egna barnen.

Som helylle-freudian borde jag naturligtvis veta bättre. Med ett motsvarande tidsspann är det som om jag själv hade fått böcker från 1890-talet upplästa för mig som barn. Det fick jag inte, men Pelle Svanslös fick jag förstås höra.

Ändå sitter jag här, några decennier senare, som en dödskalle med glappande underkäke: ”Men sen var det sorgliga med honom, att han inte hade någon svans.”

Unheimlich var ordet, sa Bill.

Fotnot: Freud-citaten är hämtade ur Bortom lustprincipen, i Samlade skrifter band IX (Natur & Kultur, 2003. Översättning av Mia Engvén.