ÅSIKT

Ugh, vilken skröna

Lars Mikael Raattamaa skalperar en nyöversatt Vilda Västern-klassiker

1 av 3 | Foto: ernst haas/getty
Indianer i strid i filmen ”Little Big Man”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns något mycket fascinerande inuti boken Little Big Man av Thomas Berger. Gång på gång beskriver författaren stora händelselösa fält av vardag. Den är väldigt annorlunda min – man ger sig ut i blodiga krig med sina grannstammar, ute- och crow-indianerna, man ger sig av på långa vandringar, oklart av vilken anledning, man skäller ut hundar och tvättar sig i lera. Men det är som att författaren är rädd för att vardagen ska vara för tråkig, för annorlunda – eller för lik. Han vågar inte berätta de historierna utan att bädda in alltsammans i det vi brukar kalla en skröna.

Little Big Man, som utkom 1964 och blev storfilm med Dustin Hoffman 1970, är berättelsen om en vit pojke, Jack Crabb, som blir tillfångatagen och adopterad av cheyenne-indianer. Efter ungefär tio år blir han i stället tillfångatagen – och adopterad – av vita. Så får vi följa denne little big man fram och tillbaka mellan kulturerna, via mellanvästerns religiösa nybyggarsamhällen och guldruschens Colorado, hela vägen till de samlade indianstammarnas seger över general Custer vid Little Big Horn. Segern som var början till slutet för de självständiga indiansamhällena.

Det hade kunnat bli en fantastisk bok men den blir nästintill oläslig. Berger verkar vara livrädd för att framstå som politiskt korrekt. Efter en fånig prolog där skribenten hittar den 111-åriga Jack Crabb på ett vårdhem börjar historien med att Crabbs familj blir överfallen av cheyenner. De dödar hans pappa och våldtar nästan alla kvinnor i karavanen. Kvinnorna och barnen lyckas rädda sig in i vagnarna därför att Jacks syster Caroline håller indianerna på avstånd med sin piska. Hans reflexion är då: ”Jag tror att hon dessutom var förödmjukad av att inte ha blivit våldtagen”.

Jag försöker läsa vidare. Funderar på alla hyllande citat som förlaget späckat bokens insidor med. Läser kulturantropologen Mikael Kurkialas beröm i efterordet, en man jag sannerligen respekterar. Men alla putslustigheter och fräcka anekdoter skymmer den viktiga berättelsen om den långa händelselösa vardagen. Berger hade inte behövt vara rädd, det är verkligen inte en berättelse om ädla vildar.

Cheyennernas sätt att prata om sig själva som ”Människovarelserna”, som överlägsna alla andra, hade kunnat ställa viktiga frågor. Om hur rasism och främlingsfientlighet verkligen inte är samma sak. Men i stället hänger sig Berger oreflekterat åt skrönans form, en slags mikrodramatisering som är själva kärnstrukturen för det konkurrenssamhälle vi i dag lever i, och som en gång utrotade indianerna. På så sätt bekräftar han enbart nödvändigheten i myten om ”The Manifest Destiny”, den vite mannens öde att lägga allt land mellan hav och skinande hav under sitt herravälde. Det känns väldigt sorgligt.

FAKTA

PROSA

» Little Big Man

Thomas Berger

Övers. Caj Lundgren

Efterord Mikael Kurkiala

Karneval förlag

Lars Mikael Raattamaa