ÅSIKT

Fest & protest

Roger Wilson om dansen som revolutionär kraft

Karnevalståg med sambadansare i Rio de Janeiro förra veckan.
Karnevalståg med sambadansare i Rio de Janeiro förra veckan.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gatufest med Reclaim the street i Stockholm 2003.
Foto: hanna teleman
Gatufest med Reclaim the street i Stockholm 2003.

Minns ni bilderna från klimatmötet i Köpenhamn? Protestdemonstrationen som i ena änden var ett dansande maskeradtåg, men som avslutades med maskerade aktivister som var beredda att ta till våld i sin kamp emot den rådande maktordningen. Tydligare än så kan man inte sammanfatta Barbara Ehrenreichs bok Karnevalsyra – den kollektiva glädjens historia. En bok som utforskar människans behov av dans, extas och kollektiva ritualer, men också den dansande massans revolutionära potential.

Här i Sverige är Barbara Ehrenreich mest känd för sin Wallraff-liknande reportagebok Barskrapad, där hon undersökte hur det var att leva på minimilön i USA. Nu har hon tagit sig an vad hon kallar ”den kollektiva glädjen”, alltifrån dionysiska kulter, transframkallande danser och medeltida karnevalsfiranden, till dagens rockfestivaler och huligantäta fotbollsmatcher. Företeelser som successivt motarbetats och reglerats ju mer hierarkiskt, industrialiserat och institutionaliserat samhället blivit.

Militären behövde disciplinerade soldater, fabrikerna pålitliga arbetare och kyrkan gillade inte att de troende själva sökte kontakt med gud genom dans, trans och tungomålstalande. När de europeiska stormakterna sedan koloniserade resten av världen så krossade man också andra kulturers riter och ceremonier.

Ehrenreich är egentligen lite för mycket av en tillbakablickande romantiker för sitt eget bästa. Det finns inget mer klyschigt än att utbrista ett ”det saknas något i dagens samhälle”. Framför allt när man är född 1940 och dessutom skriver uppskattande om rockens genombrott och hippierörelsens alternativsamhälle i stället för att fånga upp de karnevaliska tendenser i samtiden som bara växer sig allt starkare.

Framför allt verkar Ehrenreich helt ha missat den tunga dansmusikens likheter med gamla primitiva riter. Hon borde helt enkelt ha tillbringat några helger i den berlinska betongbunkern Berghain, och boken hade varit en smula mer optimistisk. Däremot är Ehrenreich något intressant på spåren när hon skriver om dansen och hedonismen som revolutionär rörelse.

Det är nämligen inte svårt att hitta paralleller och likheter med medeltida karnevalsmotståndare och dagens makthavare i Sverige. Deras argumentation är nästan identisk, vare sig den yttrats i panik över ravefenomenet i Stockholm, eller från de som ville förbjuda karnevaler på 1500-talet.

Reclaim the streets försök att återerövra det kollektiva rummet som en plats för lek och fest känns också i det närmaste karbonkopierat från den kollektiva olydnaden när folket iscensatte sina gatufester trots kyrkans och andra makthavares invändningar.

Även på den tiden sa sig makthavarna vara rädda för våldsamheter och skadegörelse, men i grunden handlar det i stället om en oro inför löst organiserade politiska organisationer, odisciplinerade folkmassor och platta organisationer med otydliga intentioner. Det är ingen slump att olika revolutionära rörelser valt just karnevalen som den tidpunkt då man iscensatt sina uppror.

Ett annat, lite snällare exempel på klassisk karnevalism i samtiden är förstås Prideparaden. En modern version av ”dårarnas kung” där samhällets hierarkier ställs på huvudet. Här paraderar de sexuella avvikande, förtryckta och bespottade, i en parad där de visar sin stolthet över sig själva och sin sexualitet. Med crossdressing, satir och olika utklädnader lyckas man dessutom locka storpublik och mer sympatier än vad man gjort med ett renodlat demonstrationståg. Kanske ett av de tydligaste bevisen på att världen är svältfödd på karnevaler, glädje och dans.

Medan jag läser Karnevalsyra så dyker det där t-tröjecitatet av Emma Goldman upp i huvudet hela tiden: ”If I cant dance I wont be a part of your revolution”. Ska man tro Ehrenreich är en politisk rörelse utan dans inte humanistisk. Eller som hon skriver om politiska ledare som Lenins eller franska revolutionens Robespierres fyrkantiga syn på en politisk rörelse: om den centrala revolutionära riten är ett möte med en torr föredragningslista är det knappast ett varmt, solidariskt eller mänskligt samhälle man bygger upp.

FAKTA

SAKPROSA

» Karnevalsyra

Barbara Ehrenreich

Övers. Hans O. Sjöström

Leopard

Roger Wilson