ÅSIKT

En raggarrebell

Åsa Linderborg om Eddie Meduza – fenomen och tragedi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Eddie Meduza på scen 1983.
Eddie Meduza på scen 1983.

Vi förfestade alltid till Ebba Grön och Nationalteatern, men ibland åkte Eddie Meduza in i bandspelaren.

Musik som var bannlyst i radio och tv och distribuerades smått underjordiskt eller via postorder. Dessutom var han homofob, kvinnofientlig, skattekverulant och gjorde sig lustig över punken, där vi hade våra hjärtan.

Men ändå. Han hade ju också gjort satiren Heja USA: ”Heja USA, ni har alltid rätt/ Det är jättebra, att ni hjälper Pinochet/ För ni vet att han, är en trevlig man”. Och han var hjärnan bakom Torsten hällde sprit i ett glas till Karin Söder med rader som ”Ola han var efterbliven/ Gösta viftade med kniven”. Med stridsropet ”vad glad så länge kuken står” nådde han de knegarmassor vi ungkommunister bara kunde drömma om.

Errol Leonard Norstedt, 1948-2002, ingick i en syskonskara på fem där alla hade olika fäder. Som mobbad tolvåring hade han bott på 30 olika platser. En svårplacerad begåvning som började som dansbandsmusiker, väckte avsky och intresse som E. Hitler innan han blev Eddie Meduza med Fruntimmer sa en ha å knulla mä och Mera brännvin.

”Jag har supit bort det mesta i livet”, säger han i dokumentärfilmen Eleganten från vidderna, som tidigare i år visades på Göteborgs filmfestival och nu släpps på DVD. En man som lever i presens, som ska klara av nästa spelning, nästa flaska, nästa abstinens. Barnen, spridda på tre olika ställen, väntar förgäves. Han har alla känslor i kroppen, men destruktiviteten övervinner allt för snabbt kreativiteten.

Det är ett öde så tragiskt att hjärtat skär sönder likt motorn på en risig Volvo, även om de riktigt hudnära sekunderna i filmen är alltför få, eftersom material saknas. Han växte upp i en samhällsklass som inte prioriterade filmkamera, men det var heller inget kulturgeni som intresserade sig för honom då han ännu var verksam. Knappt nån förstod att intervjua honom medan tid var, föreviga konserterna, prata med de raggare som var hans mest tillgivna fans.

Att diskutera huruvida Eddie Meduza var bra eller dålig är ointressant. Han var ett fenomen, ett slags tribun i bluestakt i folkparker som fylkades av människor som är så långt ifrån de Göran Hägglund åsyftar med begreppet ”verklighetens folk”. Musiken går inte att sitta till och texterna är klassisk svensk lytes-komik, fast extremare (och ofta utan finess): ”Jag får knulla töser i min epatraktor, för min kuk är så lång.” När Youtube nu sprider det som inte tidigare var tillåtet inser man att han drev med alla. Man ska vara bra hårdhudad eller politiskt schizofren för att stå ut med allt, men också väl präktig för att inte älska en hel del.