ÅSIKT

Om uppbrottet och besvikelsen

Författaren Dilsa Demirbag-Sten.
Foto: caroline anderson
Författaren Dilsa Demirbag-Sten.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”I begynnelsen var berättelsen …” står det överst på den första sidan i Dilsa Demirbag-Stens andra bok Fosterland. Mormor berättar sagor för flickan Dilsa, strax innan hon ska flytta med mamma och syskonen till pappa, som flytt undan den turkiska regimen. Året är 1976 och kurdisk landsbygd ska bytas mot svensk uppsalaförort. Sexåriga Dilsa kontrollerar noggrant att den nya våningssängen håller innan hon låter sin syster klättra upp och hennes första svenska ord blir ”vitvaror”.

Mormoderns sagoberättelse återkommer genom boken, som om författaren vill understryka att Fosterland är en undersökning av hur en familjs uppbrott och påföljande besvikelse går att formulera och förstå, att det är det man har berättelser till. Och det finns passager i Fosterland där författaren verkligen utnyttjar vad litterärt berättande kan åstadkomma: hon reflekterar och sätter samman skilda företeelser och detaljer till utmanande och intelligenta böjningar av den så kallade verkligheten: ”Gatorna i Gränby hade svenska författarnamn, som om man ville påminna om arvet. Miljonprogrammet var bärare av en blond och blåögd dröm och det skrevs in i namnen på gatorna. Blåögd på flera sätt. En idé långt bort från den verklighet som ägde rum i lägenheterna.”

Hur en skenbar välvilja slår över i förtryck går igen i pappans hårda krav på goda studieresultat och mammans planer på att gifta bort Dilsa till en man i den kurdiska hembyn. Demirbag-Sten skildrar orättvisor – i den privata familjesfären och globalt – med stort patos. Hennes solidaritet ligger hos den sönderarbetade kvinnokroppen: ”Fattigdomen har en fysik. Den förkroppsligas av en städande kvinna.”

Jag tänker att det är mycket svårare än det kan verka att skriva självbiografier. Att all research är gjord och allt lidande genomlevt är ingen garanti för att det blir spännande litteratur.

Att läsa om barn som örfilas är smärtsamt. Att läsa om maktlöshet är gripande. Men det angelägna i Fosterland tippar över i dramatiska gester, berättarens erfarenheter och karaktärsdrag är liksom hela tiden uppskruvade på max: hon är snyggast, smartast, roligast, ensammast och mest utsatt. Som om hon till varje pris vill att jag ska tycka om och sympatisera med henne.

Det täpper till alla möjligheter för mig som läsare att vara medskapare i texten. Jag blir förvisad till att vara en passiv voyeur, och det oengagerade prosamaskineri Demirbag-Sten nyttjar mellan de elaborerade glimtarna gör mig till en lika passiv kritikmaskin. Jag konstaterar dialoger med platt redovisningsfunktion, avgörande information som stoppas apart in i texten, medan annan godtyckligt upprepas.

Jag saknar den litterära intensiteten med vilken Demirbag-Sten beskriver omvärlden när hon beskriver sig själv.

Kristofer Folkhammar

FAKTA

PROSA

Fosterland

Av: Dilsa Demirbag-Sten

Albert Bonniers förlag