ÅSIKT

Google – faktajätten fylld med hemligheter

Roger Wilson läser senaste böckerna om den omättliga faktaslukaren Google

Google-grundarna Larry Page och Sergey Brin skojar utanför huvudkontoret i Kalifornien.
Foto: ap
Google-grundarna Larry Page och Sergey Brin skojar utanför huvudkontoret i Kalifornien.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Andreas Ekströms reportagebok Google-koden (Weyler) inleds med ett nedslående möte hos en av Googles kommunikationsdirektörer. Att som Ekström komma som ambitiös journalist från Sverige och tro att han ska få prata med Googles toppskikt framstår snabbt som fåfängt. ”Folk är lite trötta på sånt, helt enkelt”, förklarar kommunikationspersonen och berättar att författaren Ken Auletta nyss ägnat tre år och gjort runt 700 intervjuer för att kunna skriva sin bok Googled – the end of the world as we know it (Penguin).

En mardrömsstart för en författare som just ska inleda sitt stora Googleprojekt och knappast vad man som läsare vill få sig till livs i inledningen av en bok. Första impulsen är ju att slänga Google-koden i soporna och beställa hem Aulettas tegelsten i?stället. Å andra sidan är scenen en utmärkt bild av den expanderande Googlebok-genren.

lite drygt elva år har företaget lyckats bli den enskilt viktigaste delen av de flestas internetvardag i västvärlden, nästan omöjlig att helt undvika även om man försöker. Förutom världens största och mest effektiva sökmotor äger Google också tjänster som YouTube, G-mail, karttjänsten Google maps och bloggverktyget Blogger, för att bara nämna några. Dessutom samordnar företaget annonser över hela webben – minsta lilla bloggare kan enkelt bli en del av deras globala annonsimperium. Men framgångarna har skett nästan helt utan marknadsföring gentemot konsumentledet, och det mesta kring företagets konkreta arbete är hemligstämplat.

Googlelitteraturen handlar i stället mest om ideologi och affärsidéer. Det kanske låter som en ganska torr och nördig inriktning, men jag har sällan känt mig så upprymd under fackboksläsning som när jag plöjde de fyra senaste böckerna om Google. Det är som om jag äntligen fått verktygen att förstå en av vår tids mest omvälvande företagsidéer och framgångssagor. Information är vår tids hårdvaluta, och ingen har i dag samlat på sig så mycket fakta och data om världen som Google.

Författarna till Googleböckerna rör sig på hela skalan från domedagsprofeter till hejaklacksledare. Andreas Ekström ger den pedagogiska introduktionen till genren, grundlig och tydlig men nästan skolbokstorr i sin totala ovilja att dra egna slutsatser kring Googles utveckling. Hans motsats är Jeff Jarvis plågsamt upprymda What would Google do? (Harper Business), en lärobok för företagsledare som vill kopiera Googles attityd till affärer.

Bäst blir det när skildringen snuddar vid dystopiska perspektiv. Planet Google (Free Press) av Randall Stross slår snabbt fast hur allt prat om öppenhet och transparens oftast är rena rama Orwellska nyspråket bland företag som verkar i internetsfären. När det gäller de egna affärshemligheterna ligger locket stadigt på.

Googled av Ken Auletta beskriver utförligt det paradigmskifte som just nu pågår inom mediesektorn: De företag som brukade tjäna pengar på sin exklusiva roll som distributör av nyheter och nöje –tidningar och tv-kanaler – går på knäna när information och upphovsrättsskyddat material finns att hitta gratis på nätet. Google skyndar i allra högsta grad på en utveckling där ingen längre vill betala för vad de konsumerar digitalt. Företagets intäkter från internetannonsering används till att ta fram gratisprodukter som sätter bransch efter bransch i gungning. Bland annat håller Googles eget Office-paket som bäst på att ta upp kampen med Microsofts dominans på området.

Vad som förenar beskrivningarna är önskedrömmen om den goda kapitalismen. Grundarna Larry Page och Sergey Brin är i hög grad produkter av sin utbildning på Stanforduniversitetet och grunden till hela Googles existens är övertygelsen om att tillräckligt mycket fakta automatiskt ger rationella och korrekta beslut. Google är alltså inte bara en sökmotor, det är en teknokratisk ideologi. Det långsiktiga målet är att organisera all information som existerar, och göra den tillgänglig för allmänheten. På vägen dit har man dessutom tänkt sig att utplåna världssvälten, lösa energifrågan samt bekämpa framväxten av virus och pandemier.

Bristen på information från Google gör att alla författare ständigt upprepar Googles beskrivning av sig själv: De generösa arbetsvillkoren på företagets huvudkontor, mottot Don’t be evil och de tio ”budord” där man beskriver sig själv i punkter som ”snabbt är bättre än långsamt” och ”behovet av information känner inte några gränser”. Betydligt mer intressant blir det när det egentliga priset för Googles gratistjänster blir uppenbart – information och integritet.

Summan av Googlelitteraturen blir nämligen ett företag som är omättligt när det gäller information. Googles serverparker är hetsätare. Målet att samla all världens information får allt mer drastiska konsekvenser. Mest känt är förstås projektet där man har som mål att skanna in alla världens böcker, en process där man redan skaffat sig ett ointagligt försprång gentemot sina motståndare. Ett annat exempel var när en av de stora amerikanska tv-jättarna klagade på att deras program ständigt lades upp illegalt på YouTube. Googles lösning? ”Lämna allt ert upphovsrättsskyddade material till oss så kan vi känna av när det läggs upp kopior”. En deal tv-bolaget förstås inte gick med på.

Googles snabba utveckling och korta historia gör att det är svårt att veta hur uthålligt företaget är. Frågan vi borde ställa oss är varför vi litar mer på Google än på politiker. Mer på upplysta despoter i en företagsledning, skyddade av affärshemlighetens murar, än på offentligt valda som granskas genom en transparent offentlighetsprincip. Eller har vi redan nått förbi punkten där vi inte har något val? Är Googles hjälp i informationsdjungeln redan nödvändig för vår överlevnad?

Roger Wilson