ÅSIKT

En musikalisk rymdfärd

Claes Wahlin imponeras av scenkonstfestivalen ”TUPP”

Den amerikanska multikonstnären Laurie Anderson (född 1947) är huvudnummer på Tupp 2010.
Foto: andrew zuckerman
Den amerikanska multikonstnären Laurie Anderson (född 1947) är huvudnummer på Tupp 2010.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppsala stadsteaters scenkonstfestival TUPP, som pågår till och med lördag, inleds med ett stycke återgiven natur utan en enda människa inom syn- eller hörhåll. På golvet fem vita knyten, ett slags snöhögar. Strax väller rök ut och flyter som dimma över golvet, de isvita högarna skiftar i blåvitt och i högtalarna hörs dova bristningar; naturen på gränsen till växtlighet. Det är danskan Mette Ingvartsen, dansare och koreograf, som i sitt verk Evaporated Landscapes, iscensatt en trettio minuters långsam metamorfos utan mänskligt liv. Röda såpbubblor regnar ner över golvet, högarna börjar glöda och i högtalarna sprakar elden.

Om Ingvartsen nöjer sig med att visa ett stycke jord som levande organism, så kan Laurie Anderson i sin nya föreställning Delusion inte undvara människan. Det har hon heller aldrig gjort, som i sina tidigare föreställningar får vi höra henne berätta sina små filosofiska sagor, interfolierade med biografiska historier till elviolinens melodiska slingor mot en löpande ljudmatta. Laurie Anderson har en märkvärdig förmåga att med små medel trollbinda sin publik utan att ge avkall på krav på koncentration. Med röstförvrängningar växlar hon mellan sin mjuka, kvinnliga New York-dialekt och en grov, raspig mansröst.

Denna gång inleder hon med att undra över hur människan ter sig om hon är äldre än gud. Som gick hon till fots genom rymden möter vi henne på besök i Halldór Laxness gård på Island, där föreståndaren visar sig ha likheter med hennes far, som kom från Kanada till Chicago. Sedan mellanlandar hon på månen, som en del amerikanska institutioner tänkt sig använda som ett slags gigantisk sopstation medan jorden återhämtar sig. Men så har vi det där med äganderätt, just nu lär det vara kineserna som anser sig äga månen, även om ryssarna var där först och italienarna (Galileo) såg den först.

Men Andersons resa börjar och slutar nära henne själv, hennes mors död föranleder henne att erinra om tanken att vi dör tre gånger. Första gången när hjärtat stannar, andra gången när vi begravs och tredje gången när vårt namn sista gången uttalas. Delusion kan ses som en besvärjelse av denna sista, tredje död, ett sätt att hålla de döda vid liv samtidigt som hennes eget liv, hennes minnen och skiftande perspektiv placerar henne än i New York, än i Uppsala, alltid full av musikaliskt och melankoliskt liv. Varje kväll under TUPP kan denna eleganta rymdpromenad bevittnas.

Claes Wahlin