ÅSIKT

Hatade hjältar

Carl-Michael Edenborg om Israels radikala fredsaktivister

Israeliska vänsteraktivister demonstrerar tillsammans med palestinier mot Israels planer på nya bosättningar i östra Jerusalem.
Foto: ap
Israeliska vänsteraktivister demonstrerar tillsammans med palestinier mot Israels planer på nya bosättningar i östra Jerusalem.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Av de flesta i väst uppfattas de som hjältar. I sitt hemland betraktas de som förrädare och självhatande judar. De israeliska fredsaktivisterna som kämpar mot ockupationen och förtrycket av palestinier är inte många. Men de väcker starka känslor.

Den israeliska statens planer på att bygga tusentals nya bostäder i de palestinska delarna av östra Jerusalem har väckt våldsamma reaktioner. Varje dag arrangerar den inhemska fredsrörelsen demonstrationer och aktioner för att försvara människor från att bli vräkta från sina hem. Trots att de kanske bara är ett par tusen personer i ett land med fem miljoner invånare, lyckas aktivisterna prägla världens nyhetsflöden.

Nyligen publicerades den första större studien av den israeliska fredsrörelsen. The Israeli Peace Movement: A Shattered Dream skildrar initierat den dramatiska historien. Författaren Tamar S Hermann är en israelisk statsvetare som under många år på nära håll följt, umgåtts med och intervjuat framträdande aktivister.

Boken har två syften. Dels beskriver den de olika grupperna av judiska israeler som vänt sig i avsky mot kolonisation och repression. Dels försöker den förstå deras uppenbara motgångar och eventuella framgångar genom avancerade vetenskapliga analyser.

Bäst lyckas Hermann i sin ambition att skildra perioden mellan 1978 och 1991, som hon kallar ”den israeliska fredsaktivismens guldålder”. Det är också här som hon för fram sin mest intressanta tes: att fredsrörelsen under denna tid lyckades förvandla extremism till normalitet.

I slutet av 70-talet kämpade organisationer som Peace now! för en tvåstatslösning som byggde på tanken om ett återvändande till 1967 års gränser. Detta sågs som vansinne. Femton år senare låg förslaget på bordet under Oslosamtalen.

De israeliska politikerna erkänner inte att fredsrörelsen spelade denna roll: de vill ha all glans själva, och de vill inte förknippas med aktivisterna som starkt ogillas av stora delar av befolkningen. Men Hermann visar övertygande att äran i hög grad bör tillfalla oavlönade eldsjälar och idealister, som stretade på eviga möten och demonstrationer tvärs genom regnen av tårgas och gummikulor.

Undertiteln på Hermanns bok – en krossad dröm – säger hur hon ser på den israeliska fredsrörelsens utveckling under de senare åren. Hon skildrar övertygande hur den breda rörelsen kollapsade under tiden mellan mordet på Yitzhak Rabin 1995 och den andra intifadans utbrott 2001. Hon beskriver också uppkomsten av den andra vågen av fredsaktivister kring 2000 och deras framträdande grupper: Anarchists against the wall, New profile, Machsom Watch med flera.

Jag träffade företrädare för de nyare grupperna i Tel Aviv och Jerusalem under hösten 2009 och känner inte helt igen dem i bokens beskrivningar. Kanske har det med ett generationsskifte att göra. Tamar S Hermann både tillhör och sympatiserar med den äldre, sionistiska fredsrörelsen. Hon sticker inte under stol med att hon tycker att de nya grupperna är alldeles för radikala och extrema, på fyra sätt:

1. Först det första det starkare motståndet mot militariseringen av det israeliska samhället. De berömda ”refuseniks” som i början av 2000-talet vägrade tjänstgöra på ockuperat territorium var illa nog. Men nu finns grupper som aktivt uppmuntrar soldater att avslöja övergrepp (Breaking the silence), grupper som hjälper ungdomar att komma undan värnplikten (New profile), grupper som arrangerar vänskapliga möten mellan israeliska soldater och palestinska ex-fångar (Combatants for peace).

2. För det andra den radikaliserade feminismen. Många grupper hävdar att det israeliska samhället styrs av ett manligt-militärt frimureri som är våldsbenäget och auktoritärt. Den mest berömda av dem är numera avsomnade Women in black, som demonstrerade i tysthet mot ockupationen i ett gathörn i Jerusalem varje fredag under många år. I dag finns många fler, bland annat Machsom Watch som nitiskt övervakar de många checkpoints som sköts av privata vaktbolag.

3. För det tredje den utbredda retoriken inom fredsrörelsen som jämför Israel med det sydafrikanska apartheidsystemet och pläderar för en internationell bojkott för att komma åt missförhållandena.

4. För det fjärde, och i synnerhet, det ökande stödet för en enstatslösning. Allt fler bland fredsaktivisterna förordar ett Israel/Palestina som inte är etniskt och religiöst rent. De vill i stället se en sekulär demokrati som försvarar minoriteters rättigheter, inklusive territoriets judiska minoritet. Ett av argumenten är att platsen i dag, med några få undantag i form av palestinska enklaver, redan utgör en enda stat. Israel kontrollerar i praktiken hela det ”Större Israel” som bosättarna drömmer om.

Naturligtvis går tanken på en enstatslösning stick i stäv med den sionistiska drömmen om Israel som ett hemland för alla världens judar. Men den sionistiska drömmen är redan svårt sargad av det israeliska samhällets verklighet, där olika befolkningsgrupper med olika intressen strider om sin plats och där det ibland kan tyckas som om armén och en gemensam fiende är det enda som ger upphov till gemenskap.

Tamar S Hermann avfärdar de yngre fredsaktivisternas ideologi som verklighetsfrämmande och alltför avlägsen från den israeliska opinionen. Samtidigt visar hon övertygande i sin bok hur en ”extremistisk” och ”omöjlig” idé – tvåstatslösningen – efter bara ett tiotal år förvandlades till norm.

Hur kan hon då vara så säker på att den postsionistiska drömmen om ett sekulärt, multietniskt Israel är en omöjlighet?

Carl-Michael Edenborg

FAKTA

SAKPROSA

The Israeli Peace Movement: A Shattered Dream

Av: Tamar S Hermann

Förlag: Cambridge University Press