ÅSIKT

Inte ett onödigt ord – tyvärr

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Hotellet” är Ola Klippviks (född 1974) romandebut.
”Hotellet” är Ola Klippviks (född 1974) romandebut.

På Best Western New World Hotel sitter en ung nattportier back-office och skriver på ett dokument döpt till ”Nätterna”. I centrum för den text han skriver står hotellet, vilket det alltså också gör i den bok jag läser. Portieren prövar olika perspektiv och versioner. Han slänger in kursiverade noter med scenförslag och pumpar texten full med skönlitterär terminologi – komedi, tragedi, prologer, prolepser (framåtblickar) och analepser (bakåtblickar) – han parafraserar Nietzsche och citerar religiösa urkunder. Om man googlar karaktärernas namn hamnar man i såväl grekisk mytologi som i Bibeln. Jag följer alltså framväxandet av den bok som nattportieren så omsorgsfullt arbetar med, och det framstår som ett huvudmotiv här: ett nästan perverst begär till den retoriska skriften.

Folk checkar ut och in på hotellet som reser sig som ett torn mot himlen (tänk WTC, eller Babels torn). Elisabeth i rum 514 har drabbats av ett dödligt virus. En herr Schrödinger talar i konferenslokalen högst upp om betydelsen av vapenexport. Nattvakten rör sig mellan våningarna och drömmer om sin båt, Arken, och om dottern, Andromeda, medan nattportieren tänker tillbaka på tonårskärleken Linda-Maria. Så rör sig personerna på hotellet i djupled, medan berättelsen rör sig fram och tillbaka i sidled, liksom rhizomatiskt.

I bokens tredje och klart bästa del befinner vi oss i en väpnad konflikt i ett ökenlandskap. Vi följer Abbe som anslutit sig till en milisgrupp som bär kaftan och mumlar böner ur Koranen, till skillnad från de praktiskt khakiklädda soldaterna. Det drar ihop sig för bokens andra huvudmotiv: en explosion på hotellet, hotfullt och mystiskt svävandes över bokens alla delar. Eller är explosionen kanske bara en övergripande metafor?

Sofistikationsgraden är hög, om nu någon har missat det. Briljanta formuleringar slåss om utrymmet. Här finns inget som andas onödigt eller tveksamt, nästan ingenting som lyckas undgå det självreflekterande textmonstrets ironiska blick, vilket får mig att undra hur många gånger författaren satt sig ner för att raffinera och renodla denna text. Det är både en styrka och en svaghet, man får sig så mycket hantverk till livs att det känns ungefär som när man går in i någons väldigt genomtänkta och snygga hem: man undrar om det verkligen är meningen att man ska vistas här.

FAKTA

PROSA

» Hotellet

Ola Klippvik

Natur & Kultur

Viktoria Jäderling