ÅSIKT

Censurerade barnböcker?

Magnus William-Olsson om en kris i uppmärksamhetsfrågan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vår tids mest akuta ekonomiska kris gäller inte brödfödan utan uppmärksamheten. Ekonomi är konsten att hushålla med begränsade resurser. Men vi slösar våldsamt. Vi förbrukar våra korta livs beskärda uppmärksamhet på att titta bort.

Den digitala erans groteska överutbud av information gör att våra dagar i stora drag går ut på att hjälpligt värja uppmärksamheten så att den kan ägnas åt överlevandets grundformer: möjligheten att se och förstå våra barn, föräldrar, arbetskamrater och i någon mån oss själva, att åtminstone ibland kunna uppleva ljuset, närvaron, den älskades kön eller kind. Men stundligen trillar vi ändå dit. Kolla mejlen 30 gånger om dagen. Slänga ett öga på tv:n medan vi bläddrar bland Ipodens 5 000 låtar. Bryta högläsningen för att kolla sms:et som just kom in.

Det är i detta perspektiv man bör se den pågående debatten om förlags- och självcensuren inom barnlitteraturen. I en artikel i Vi Läser (1/2010) skildrar kritikern Pia Huss hur barnlitteraturen censureras på inkorrekta uttryck. Det är, tror jag, en giltig iakttagelse. Men de krav på anpassning av barnlitteraturen som Viveca Lärn, Gunna Grähs, Ulf Stark och andra vittnar om i Huss artikel och som bekräftades i Kulturradions Nya vågen (30 mars) bör snarast ses som ett av många uttryck för de allmänna krav som ställs på litteraturen. Jag tror inte att det är moraliskt betingat och inte heller specifikt för barnlitteraturen. Jag ser det snarare som uttryck för den önskan om att ”slippa” som präglar 2000-talets förhållande till representationen. Vuxna köper sig några timmars förutsägbar uppmärksamhet light, en stunds vila från uppmärksamhetstrycket, genom industriskrivna deckare och spänningsromaner. På samma vis köper de industriproducerade bilderböcker som inte reser några krav på delaktighet, förändring, engagemang. Det rör sig om negativa val, val som handlar om att slippa.

Det är detta vi bör diskutera, inte minst i kulturpolitiska termer, detta vägväljande valår.

Vad kostar uppmärksamhetskrisen samhället? Konsten i vid mening tillhandahåller det mest komplexa uttryck för det mänskliga som samhället äger. Om fler och fler av oss tappar lusten för att tänka på, att drömma om och spegla sig i våra mest komplexa reflexionsobjekt, vad betyder det för våra föreställningar om oss själva?

Djupast sett är det demokratins innehåll som står på spel. I ljuset av begreppet dêmokratía ägnar vår tid ändlös möda åt kratía, själva styret, det formella, men nästan ingen alls åt dêmos, människorna, innehållet. På barnlitteraturens illustrativa fält uttrycker det sig i ett intresse för litteraturförmedling. Barn har genom bibliotek, dagis, skola och handeln tillgång till väldiga mängder böcker (vid sidan av alla tv-program, dataspel och filmer), men nästan alla är lika snabbt glömda som de är lästa. Absolut ingenting har hänt med en när man läst klart dem, utöver att man fördrivit nån timme som lika gärna kunde ha tillbringats framför tv:n eller Nintendo DS.

Den uppmärksamhetskris vi dagligen lider har bara sällan diskuterats i offentligheten. Hur ska vi hushålla med våra livs begränsade uppmärksamhetsresurser i en miljö som oavlåtligt och allt mer aggressivt gör anspråk på dem? Är det alltid bättre att läsa 100 olika böcker än att läsa en bok 100 gånger? Och om inte – hur bör vi hantera denna insikt?

Vissa tecken tyder på att informationssamhället trätt in i en ny fas. Rasmus Fleischer hävdar i sin intressanta bok Det postdigitala manifestet (Förlaget Ink 2009) att 2005 var en slutpunkt. Då, menar Fleischer, var det i princip möjligt att ha alla dittillsvarande musikinspelningar i en enda vardagsapparat och på så vis stå inför en optimal mångfald möjligheter. Under femton år hade vi då alla med vitt uppspärrade ögon och öron riktat oss mot den nya digitala verkligheten, vi hade febrilt lärt oss allt om internet, om sökmöjligheter, sociala medier, om nedladdning, spellistor, fildelning, etc. Och så stod vi där med våra begränsade livs begränsade uppmärksamhet inför de obegränsade möjligheterna. Det skulle ta hundratals liv att lyssna igenom apparatens innehåll. I det ögonblicket inträdde det ”postdigitala tillståndet”.

Bilden är talande för vår hjälplöshet. Men presenterar den i själva verket inte en tidlös erfarenhet? Människan har alltid stått inför oändliga möjligheter. Det finns alltid andra liv att leva just intill det vi faktiskt lever, andra val att göra, andra vägar att gå. Vi har alltid varit tvungna att avstå från oändligt mycket mer än vi kan realisera.

I själva verket pekar bilden ut en uppenbar brist i vår samtid, en närmast konstitutiv oförmåga att fokusera innehåll. Om uppmärksam

hetskrisen skall kunna lösas måste vi diskutera inte bara på vilka grunder vi väljer, utan också vad. Frågor om kvalitet, om sanning, om njutning. Vi måste aktualisera de grundläggande filosofiska tankarna om kroppen, döden, sanningen och meningen. Det finns ingen teknisk lösning, man kan inte ställa in apparaten på shuffle och hoppas att rätt liv faller ut. Inte heller kan vi i längden undvika att välja, eftersom våra liv ständigt tickar mot sina slut. Vi måste helt enkelt besinna våra livs ändlighet och fortlöpande tala med oss själva och varandra om hur det bäst skall förvaltas.

Det uppmärksamhetsekonomiska perspektivet belyser såväl vardagliga som ideologiska, såväl globala som helt privata förutsättningar för våra liv, eftersom det frågar om innehållet och inte bara formen. I dess ljus får de sköna konsterna en särskild vikt i samhället och demokratin. Konst handlar alltid om uppmärksamhet, om vad allt det kan innebära att titta, lyssna, tolka, förstå.

Här är barnlitteraturen ett intressant fält. Om inga nya resurser kan tillföras bör kanske politiken skapa förutsättningar inte för fler böcker utan för djupare tillägnelse. Förmågan att läsa noga kan visa sig långt mer ekonomisk, än den att läsa fort och mycket.

Men uppmärksamhetsekonomiska överväganden är tillämpliga på många fält. Mediepolitik. Utbildningspolitik. Näringspolitik. Vi har bara ett enda liv. De politiker som gör anspråk på att få företräda oss nästa mandatperiod bör avkrävas lösningar för att hantera det akuta uppmärksamhetstrycket. Med vilka idéer om människan, konsten, samhället och kunskapen vill ni mötadet postdigitala tillståndet? Hur vill ni ta oss ur krisen?

Magnus William-Olsson