ÅSIKT

Träaktig träskodans

Jenny Teleman ser en ängslig modernisering av Strindbergs drama.

Niklas Falk och Marika Lindström i ”Dödsdansen” på Strindbergs Intima Teater i Stockholm.
Foto: petra hellberg
Niklas Falk och Marika Lindström i ”Dödsdansen” på Strindbergs Intima Teater i Stockholm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Dödsdansen är det bästa som jag någonsin skrivit! hävdade Strindberg helt frankt. En plump och tråkig träskodans, kontrade Oscar Levertin efter att ha läst den på bok. Winge har till den här uppsättningen strukit ner och bearbetat texten, vilket bland annat fått till följd att kapten Edgar mitt i ett gräl går till jobbet, att stofiler blivit tråkmånsar och tygmästarn kallas för det ishockeyklingande materialförvaltare.

Den något ängsliga och godtyckliga moderniseringen sätter pjäsen i vådlig tidsmässig gungning. Om kapten Edgar nu går till jobbet, varför har han då inte till exempel skaffat bredband också? Och varför har han värja med sig? Det kan verka småsint, men det språkliga svajandet och förvirringen om riktigt när och var detta utspelar sig gör att Kurt, Alice och Edgar grälar och blöder i var sin epok, vilket blir mycket egendomligt. Eklunds kusin är en lågmäld, torr 2000-tals tjänsteman, som i kontorströja och flanellbyxa med ett väluppfostrat höjt ögonbryn betraktar sina släktingars förunderliga självvalda fängelse. Varför denne professionelle man plötsligt går i bitar är oklart.

Lindströms Alice i moderna skor vinglar oroligt mellan tjusig utled hemmafru av i dag, utan grannar och hobbyer, och gammaldags vilt skräckslagen flickhustru. Mellan dem ryar en klassiskt het och berusad, sjuk och svärande Niklas Falk i sin kaptensrock och helskägg.

Dessa avstånd blir fatala för Dödsdansens rätt så odramaturgiska bygge, som enbart hålls ihop av att tre personer, instängda och intrasslade i varandra på en mycket liten yta, inte har mer än en halv centimeter luft emellan sig. Deras misantropiska utfall mot de åtdragna banden till varandra, deras lögner och barnslighet, roar också enbart genom Strindbergs egen fiffilurigt konstruerade, högspända espri. Så vill man som Winge ta ner domderandet och anklagandet och förflytta det till ett mer samtida kärnfamiljshelvete måste man tänka längre och djupare än vad som gjorts här. Annars blir det hela just den där träskodansen som Levertin så surmulet avfärdade.

Jenny Teleman

FAKTA

TEATER

Dödsdansen

Av: Strindberg

Regi: Mia Winge

Scenografi: Sven Haraldsson

I rollerna: Niklas Falk, Marika Lindström, Ulf Eklund

Scen: Stockholms stadsteater på Strindbergs Intima Teater

Speltid: 1 tim 50 min