ÅSIKT

Kampen om kistorna

Stefan Ingvarsson: Polsk partipolitik har krossat drömmen om solidaritet

1 av 3 | Foto: AFP
Kistan med president Lech Kaczynski på Warszawas flygplats i söndags.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När den polske påven Johannes Paulus II gick bort för fem år sedan samlades förtvivlade människor på gatorna i Warszawa. Rödgråtna ungdomar kom raka vägen från krogen. I denna hårda storstad var det som om ett mirakel hade skett. Warszawaborna tröstade varandra, var solidariska och hjälpsamma.

Borta var den vanligtvis så korta stubinen och utbredda likgiltigheten. De som var gamla nog sade att det snarare påminde om den hoppfulla sensommaren 1980 då den fria fackföreningen Solidaritet grundades och blev en massrörelse. Men denna gång saknades hoppet.

Atmosfären kunde inte beskrivas som annat än just förtvivlad. Det var inte de troende katolikerna i min närhet som reagerade med nästan okontrollerade känsloutbrott, som främst kände behov av gemensamma riter och ville förändra något på riktigt i sina liv. Det var i allra högsta grad sekulära polacker som på sin höjd gick i midnattsmässan på julafton.

Jag upplevde inte heller att det handlade om religion. Den här sorgen var desperat. Man sörjde någon som hade stått över politikens konflikter och käbbel. Någon som stod för högre ideal och som hade visat att Polen var en stor nation, att en polack kunde ha betydelse i världen. Efter år av populistisk retorik som släpat varenda auktoritet i smutsen, som hade utnyttjat varenda spricka som fanns till att skapa ett vi och ett de, var polacker trötta på det småaktiga. Jag tror att man uttryckte en längtan efter något nytt att se upp till, något att hålla högt. Efter en gemenskap.

Tillit är den största bristvaran i Polen i dag. Man behöver inte sätta sig in i sociologisk forskning för att förstå det, det räcker med att titta på alla gated communities som brer ut sig i städerna. Men de dominerande politiska krafterna i Polen använde denna folkliga förtvivlan som en ursäkt för ännu mer av samma splittrande politik, samma oförsonliga retorik. Ett talesätt är att Polen styrs av kistor. Den som kontrollerar kistorna kan orkestrera starka känslor bland de levande.

Lech Kaczynski och hans tvillingbroder Jaroslaw gjorde kistornas politik till sin huvudstrategi. Där det saknas starka samhällsband kan nationella symboler få kraftig betydelse. Navet i deras retorik var det tragisk-heroiska Warszawaupproret mot tyskarna 1944 som deras far hade stridit i och som de därför hade en moralisk rätt till. Det och andra kistor rättfärdigade att man rev upp såren i den polsk-tyska och de polsk-ryska relationerna.

Andra världskriget förvandlade Warszawa till kyrkogård, minnestavlor över avrättningar finns på varje gata. Därför är det särskilt kallblodigt att använda dessa symboler för att vinna väljare.

I lördags bedrev Lech Kaczynski denna politik igen med katastrofala konsekvenser. Med sig i planet hade han företrädare för det officiella Polen som bjudits in att sprida glans åt hans personliga och konkurrerande minnesceremoni. Så många som man bara kunde få in i ett plan. Att planet var så fullt av viktiga personer handlade om presidentens prestige, det fanns ju en tidigare ceremoni att överglänsa där premiärministern hade spelat huvudrollen. I det irrationella beslutet att landa i morgondimman och i passagerarlistans tanklösa sammansättning är det svårt att se att det skulle vara något annat än kampen om kistorna som styrde.

Nu upplever vi den förtvivlade sorgen på gatorna i Warszawa igen. Människor enas kring en tragisk flygolycka. Dessa kistor har en ovanligt stark politisk och symbolisk laddning. Men vem som kommer att kontrollera dem är inte säkert.

Man kan säga att Polen styrs av sin egen ”chockdoktrin”, en katastrofkapitalism med lokal särprägel. Det finns nämligen en politisk kraft som marknadsför sig som en fortsättning på samförståndet. Premiärministern Donald Tusk och hans Medborgarplattform är ett högerparti som vann stort i parlamentsvalet 2007 genom att stå för mindre konflikter och mer smart förvaltning, mindre tragisk historia och mer fotboll.

Den dominerande politiska ordningen har två sidor: de som lyfter fram kistorna och de som säger sig vilja begrava dem. Bakom båda finns en blandning av katolsk konservatism och marknadsekonomi. Det ena partiet har mer av Gud och Nationen – i det andra är det mer av Marknaden. Det ena pekar finger och skräms med bögar, tyskar och feminister – det andra säger att mångfald visserligen är bra, men att kvinnors rättigheter är en privatsak, familjen står över allt, de flesta är trots allt katoliker och samhället inte har råd med så mycket arbetsrätt.

Ibåda fallen är det drömmen om ett inkluderande och solidariskt samhälle som går förlorad.

Stefan Ingvarsson