ÅSIKT

De Geer & begär

Fredrik Svensk om en debattör som målat in sig i svensk konsthistoria

"Orientering nr 40" ur "Vilse i kulturen" av Marianne Lindberg De Geer.
Foto: Carl Johan De Geer
"Orientering nr 40" ur "Vilse i kulturen" av Marianne Lindberg De Geer.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gipskopia av skulpturen "Jag tänker på mig själv".
Foto: CarL Johan De Geer
Gipskopia av skulpturen "Jag tänker på mig själv".

Det var i slutet av 1980-talet. Marianne Lindberg De Geer debuterade som konstnär i 40-årsåldern och äntrade då det svenska konstlivet. Sedan dess har hon varit fullständigt upptagen av att tänka på sig själv – som mamma, som kvinna i vänsterrörelsen, som gift, som mentalvårdare och scenograf, och sist men inte minst, som dödlig. Det är i alla fall bilden man får av den stora retrospektivutställningen med hennes arbeten som nu visas på Dunkers kulturhus.

Många av hennes metoder är klassiska. Att skriva in sig i redan kända bildvärldar och konstnärskap har varit en vanlig psykoanalytiskt informerad feministisk strategi. Det speciella med Marianne Lindberg De Geers sätt att skriva in sig, och därmed också förändra historien, är att själva historien förefaller så extremt nationell, ofta lokal, och inte sällan privat.

Men det finns också tillfällen när hon lyckas sublimera sig förbi den narcissistiska impulsen, som när konstnären för in sitt eget ansikte i den kända skulpturen Jag tänker på mig själv, där två kvinnokroppar, den ena anorektiskt smal och den andra totala motsatsen, står där stilla och tittar på varandra. Detta verk är inte bara bra, utan också så självklart att någon bara var tvungen att göra det. Jag är smått förvånad av att inte museishoppen, som numera är tragiskt omgjord till turistbutik utan konstböcker, tog tillfället i akt att kopiera upp små miniatyrer av denna moderna klassiker och sälja dem tillsammans med dalahästar och älgbajs.

Anledningen till att några av Lindberg De Geers relativt banala idéer lyckas framkalla så intressanta effekter tror jag har att göra med att allt framstår så energiskt drivet, snarare än politisk-strategiskt planerat. Och i den meningen förkroppsligar hon myten om konstnären som följer sitt eget begär, vars etik just är ”att tänka på sig själv”.

Dessvärre har Lindberg De Geer inte nöjt sig med att placera sig själv i andra arbeten, hon invaderar också fullständigt pedagogens funktion. Medan konstverken är avgränsade, är den tillhörande audioguiden ett slags fullständigt oredigerad excess i självupptagna verkberättelser och anekdoter. Ibland gränsar det till det grandiosa, ibland till det monstruösa. Mer sällan framstår det generöst och politiskt intressant. Jag är inte den som med nödvändighet tycker att biografiska fakta inte har med verkets kvalitet att göra. Men i det här fallet säger det aldrig något riktigt intressant om produktionsvillkoren. I stället blir det här helt enkelt för mycket oredigerat allt-möjligt-livsberättelse-prat, och det skulle förvåna mig mycket om detta verkligen är ett seriöst försök att arbeta med audioguiden som konstnärlig paratext. I stället är det som om varken curator eller konstnär litar på verken i utställningen, och man frestas ge Hegel rätt: orden dödar tingen.

Om det curatoriska greppet i utställningen hade varit att skriva en självbiografi, och använda några av konstnärens verk för att illustrera detta, då hade det hela kunnat bli riktigt intressant. För det råder inget snack om att konstnärens liv skulle kunna bli en historia som berättar något mycket mer än det enskilda ödet, inte minst tack vare konstnärens viktiga bidrag till den offentliga diskussionen om konst och politik, som Sinziana Ravini sammanfattat och kommenterat i utställningens katalog. Och i den tillhörande bloggen visar Lindberg De Geer prov på sin argumentationskonst genom att lista alla personer som fått jobb tack vare hennes konstnärliga praktik.

Men till ett verk får audioguiden trots allt en kongenial funktion. Jag tänker på den fantastiska filmen 45 år senare om en vuxen Pippi Långstrump – ”med adhd”som konstnären uttrycker det. Genom att skildra en Pippi Långstrumpkaraktär som växt upp (och blivit bedagad) synliggörs på ett skrämmande sätt hur Pippis funktion som förebild döljer det faktum att hon förr eller senare ska disciplineras, alternativt medicineras. Detta verk är ännu ett exempel på hur Lindberg De Geer använder sig av andra konstnärers verk som material, och kopplar det till en egen upplevelse – i det här fallet sitt arbete som mentalskötare.

I Wanås, snapphanebygdens konstpark nr 1, har Lindberg De Geer gjort ett genialt ljudverk, lika enkelt som platsspecifikt subtilt: plötsligt hörs röster ropa på mamma mitt ute i den högadliga bokskogsmiljön förgylld av världsstjärnor som Dan Graham och Ann Hamilton. På Dunkers har ljudverket i stället, som något slags kronan på verket, inramats av en svart labyrint – en stum, för att inte säga desarmerad labyrint, för vad är väl en labyrint som man inte kan gå vilse i? Och när man väl kommer in till mitten möts man av ett spegelrum. Installationen framstår inte bara överlastad och nervös, utan får också den freudianska spegelmetaforen att framstå som plattare än en pannkaka.

Men här finns också verk som passar som hand i handske med dilemmat i en retrospektiv utställning. Ur sviten Mina vänner presenteras ett antal porträtt med mer eller mindre kända personer från konstnärens vänkrets, med tillägget: ”Dessa personer var mina vänner 2001. Nu är jag inte säker längre. En är död. En har slagit sin sambo. En har valt bort mig. En är jag lättad att slippa.” Möjligen borde konstnären – eller curatorn – insett att alla verk kanske inte heller är hennes vänner längre, och dragit konsekvensen av det. Men som det är nu kan jag heller inte förneka att det är ganska kul, ofta jobbigt, ibland befriande att följa med i gestaltningen av denna konstnärs framfart i nationen Sverige.

FAKTA

KONST

» Lindberg De Geer

– Orientering

Dunkers kulturhus

T o m 30 augusti

Fredrik Svensk