ÅSIKT

Renande självhat

Nilsson ger fritt flöde åt ett oförsonligt hat mot det mesta i tillvaron

Karl Johan Nilsson (född 1973) bor i Helsingborg.
Foto: Kennet Ruona
Karl Johan Nilsson (född 1973) bor i Helsingborg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Karl Johan Nilsson verkar inte må så bra. I sin nya bok ger han fritt flöde åt ett oförsonligt hat mot det mesta i tillvaron: Mio-fåtöljer, självbekännelselitteraturen, sig själv, medelklassen, arbetarklassen, överklassen … Den ende vännen Beglert svarar med en rap då och då, medan de dricker sig dyngraka på kir i Nilssons föräldrahem, en nergången villa i Nässjö.

Kanske var det i Daniel Sjölins Världens sista roman (2007) som trenden att leka med fiktion och verklighet, berättarjag och författarjag, kulminerade. I en pseudo-öppenhjärtig historia talade Sjölin ut om sin alkoholism och annat ofördelaktigt. Det var bara det att boken var en roman, inte en självbiografi. Detsamma gäller Död åt Karl Johan Nilsson; skillnaden är att Nilsson är så mycket mer cynisk och mindre salongsfähig. Så mycket argare. Varför då?

Vid ett tillfälle beskriver berättarjaget, Karl Johan Nilsson, sina tidigare böcker: ”(Kvicksilver) (Korsakovs syndrom) (och Mörkrets hastighet), som bara blev duktigare och duktigare, och till sist så genomduktiga och fullkomligt avskyvärda att det inte återstod annat än att förstöra dem i ett officiellt bokbål”. Ett uns av sanning finns det onekligen i det nergörandet. Det var något lite duktigt, lite för slipat över Mörkrets hastighet, en egenskap som i och för sig är allt annat än ovanlig.

Det är just där nyckeln till Nilssons roman ligger: i den beskäftigt självhögtidliga pseudoradikalitet som vidlåder inte bara litteraturen, utan kanske alltmer av tillvaron i stort (tänk Facebook). Död åt Karl Johan Nilsson är inget annat än ett energiskt försök att skriva sig ur ”detta harmlösa ordsnickrande, där ingenting står på spel”. I det avseendet har Nilsson tveklöst mer gemensamt med Teratologen än med Sjölin.

Problemet är att ressentiment och hat alltid står i ett beroendeförhållande till det hatade, oavsett om det är bekännelselitteraturen eller Nässjö man hatar. Nilsson enda strategi är att monomant mata på med ännu mera hat och självhat. Det konsekventa hade naturligtvis varit att som Beglert rapa och tugga luft i stället. Å andra sidan leder ordsnickrandet, harmlöst eller inte, till något slags katharsis.

Till den effekten bidrar också romanens andra huvudperson, egyptiern Makako som tvärtemot Nilsson hyser en enorm aktning för allt svenskt och utbrister i långa lovtal till allt mellan skiftnyckeln och alkoholpolitiken, dynamiten och blygsamheten. ”Tack Sverige! Tack för att du fanns. Tack för att du fortfarande finns. Tack för att du alltid kommer att finnas.” Något Augustpris lär Nilsson inte vinna, men förmodligen en och annan renad och road läsare.

FAKTA

PROSA

Död åt Karl Johan Nilsson

Karl Johan Nilsson

Albert Bonniers förlag

Anders Johansson