ÅSIKT

Dödslägret blir hanterbart

Christina Bergil skriver nedtonat om förintelsen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Christina Bergil.
Foto: Kennet Ruona
Christina Bergil.

Christina Bergil skriver i inledningen till sin intressanta avhandling om Birgitta Trotzig –  Mörkrets motbilder – att hon valt att studera just detta författarskap för att ”döden, mörkret, är så mycket synligare där än vad livet är”, samtidigt som hennes egen ”primära upplevelse av dessa texter [är] att de är uppbyggliga”.

I sin andra roman Den jag var innan går nu Bergil själv in i ett fält av mörker och uppbygglighet, genom att skriva om det kompakta, men i vår kultur ofta strålkastarbelysta, dödsmörker som Förintelsen är.

Romanjaget Anna är en judisk medicinare som assisterar läkarna i Auschwitz med alltifrån sårvård till skrivande av dödsattester. Hennes berättelse riktar sig till ett du, den läkare som i livet ”inom normalitetens gränser” vårdade hennes mor för bröstcancer, och som hon nu återser som en av de ledande i dödslägrets läkar- och forskarlag.

Bokens andra berättare är läkarens hustru Helga. ”Hon vilar på sängen bakom de barmhärtiga fönsterluckorna som stänger ute spjutlika strålar som kommer från norr”. Nu är det efterkrigstid och platsen är Buenos Aires, dit familjen som så många andra krigsförbrytare flytt undan rättvisan, minnena och skulden.

Offret och förövaren som befinner sig på varsin sida av nazismen och världen alltså, fast det är naturligtvis inte så enkelt. Den jag var innan komplicerar Annas och Helgas positioner. Annas överlevnad beror av att hon är delaktig i lägrets grymheter – assisterar vid Mengeles experiment med tvillingar, hjälper till med smittspridning i vetenskapens namn och till och med genomför en selektering. Helga är både den stolta nazihustrun som till och med besökt Auschwitz men ändå valt att blunda, och en djupt deprimerad och isolerad kvinna som älskar sin man och sina barn. Koncentrationslägerfången blir ett handlande, tänkande subjekt som har fördomar, åsikter och lojaliteter, som gör olika val, som vill bli sedd, som inte bara förtvivlar, medan nazisten mest befinner sig i passiv, plågad dvala.

Bergils språk är genomgående vackert, men nedtonat. Här finns en beundransvärd tonträff, och en sorts (till synes) enkel exakthet i beskrivningarna. En gråt kan exempelvis vara: ”upplöst och blöt”, och ”solen lyser eller lyser inte i suverän likgiltighet”. Prosan är klar och hård, den vill inte frossa i mörkret, men inte heller förmildra.

Samtidigt finns det något problematiskt i relationen mellan berättelsens ofrånkomliga våld – allt vad en roman är av begränsningar, början, slut, logik – och utrotningen som faktiskt ägde rum. Och liksom i så många andra romaner (och för den delen filmer) om Förintelsen trängs denna svårighet undan. Den skickliga författaren hanterar det helt ohanterliga som faktiskt har ägt rum, skapar ett verk som gör det hemska hanterbart också för mig. Jag öppnar boken, läser, känner igen dess sensmoral – att individer är sammansatta och att frågor om offer och förövare, ondska och godhet, alltid är svårare än vad man skulle kunna tro – och stänger den sedan. Det är uppbyggligt. Och på något sätt förfärligt enkelt.

FAKTA

PROSA

» Den jag var innan

Christina Bergil

Wahlström & Widstrand