ÅSIKT

Sista vilan för en kulturell ficktjuv

Andres Lokko om Malcolm McLaren: en kulturell ficktjuv i sammetskrage

Sex Pistols signerar ett nytt skivkontrakt framför Buckingham Palace 1977. Från vänster: Johnny Rotten, Steve Jones, Paul Cook, Sid Vicious och Malcolm McLaren.
Foto: ap
Sex Pistols signerar ett nytt skivkontrakt framför Buckingham Palace 1977. Från vänster: Johnny Rotten, Steve Jones, Paul Cook, Sid Vicious och Malcolm McLaren.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

We knew we were going to fail but fail magnificently … so that no-one would ever forget it.

Malcolm McLaren, 2009

I eftermiddag begravs Malcolm McLaren i norra London.

Kvart över ett, svensk tid, rör sig begravningståget sakta norrut från Camden High Street, upp längs Chalk Farm Road, för att en timme senare nå kistans slutdestination, en gravplats på den vildvuxna viktorianska kyrkogården Highgate cemetery.

Den mest kända graven på den här overkligt vackra begravningsplatsen tillhör Karl Marx.

Och jag kommer att tänka på en film.

Den är från 1966. Men jag läste en gång – jag måste ha varit femton, kanske sexton – att den var en av Julian Copes favoritfilmer och eftersom jag var omåttligt förtjust i Copes band Teardrop Explodes såg jag den flera gånger på Cinemateket och spelade in den på video när den visades på svensk tv en sen natt.

Morgan – A suitable case for treatment (Morgan – hur galen som helst, hette den på svenska) är en högst anarkistisk - eller situationistisk om man så önskar - komedi av dramatikern David Mercer om Morgan (David Warner), en besatt trotskist från ett fattigt arbetarhem i norra London. Han möter överklassflickan Leonie (Vanessa Redgrave). Tycke uppstår. Morgan klär ut sig till gorilla. Lite för ofta. Tycke upphör. Leonie kastar ut Morgan samt gorilladräkt. Morgan flyttar in i sin Mini Cooper.

Morgans stalinistiska cockneymamma tar med honom till Karl Marx grav.

Inspirerad av Marx skägg på bysten ovanför hans grav klär Morgan ut sig till gorilla igen. Han klättrar upp längs fasaden på huset i Belgravia där Leonie ska förlova sig med sin nya man.

Morgan hamnar på sluten avdelning. Leonie hälsar på. Hon är gift men väntar Morgans barn.

En nöjd Morgan arrangerar hela den psykiatriska klinikens blomsterrabatt i form av hammaren och skäran.

Mer än något annat är det på grund av Morgans fascination för Marx det är så passande att Malcolm McLaren efter sin bortgång blir granne med författaren till det kommunistiska manaifestet.

Det är ju i kombinationen av anarkism och ett välskrivet manifest man hittar kärnan i McLarens karriär som kulturell ficktjuv i sammetskrage.

På lördag kväll visar BBC en blixtsnabbt sammanställd hyllningsdokumentär – Malcolm McLaren: Artful Dodger – döpt efter Charles Dickens skickliga men opålitliga ficktjuv Artful Dodger i Oliver Twist.

Men hela den gångna veckan i Storbritannien har högst omedvetet redan framstått som vore den tillägnad Malcolm. BBC4 har haft temakvällar om konstskolornas inflytande på det brittiska samhället, klassklyftorna, samhället och den revolutionära andan i konsten, inte minst punken.

Uppgörelsen med den brittiska kungafamiljen i Sex Pistols God save the Queen var och är McLarens mest fulländade installation som impressario, modeskapare och dedikerad situationist.

Den enda möjliga fortsättningen var att utvecklas till fullfjädrad excentriker; en misslyckad konstnär som vid en första anblick egentligen inte skapade något själv men, om man skrapade lite på ytan, använde människor som dukar för att förverkliga sina infall och visioner. Däribland Adam & The Ants och Bow Wow Wow men i synnerhet hans annektering – under sitt egna namn – av amerikansk hiphop och londonskt gatumode redan 1983 i Duck rock och ett överraskande lyckat möte mellan elektronisk popmusik och opera med Madame Butterfly året därpå.

Ända sedan han tillsammans med formgivaren Jamie Reid i slutet av 1960-talet anordnade tidstypiska studentstrejker i Croydon Art Schools lunchmatsal ägnade han sig åt att – som journalisten Nick Kent skrev i en artikel för New Musical Express 1976 – planera nya riktningar för rocken.

Han hade 1974 just avslutat ett nioårigt celibat från all ny musik och lyssnade bara på musik från rockens födelse, klädde sig som en teddy boy och bestämde sig för att förändra modet före musiken.

När New York Dolls en dag promenerade in i klädbutiken SEX på King’s Road i Londons Chelsea föll alla pusselbitar på plats. McLaren utsåg sig själv till deras (kortlivade) manager och de fick utgöra mallen, förlagan, till Sex Pistols.

Men saken är ju den att McLarens ande på ett eller annat vis svävar över alla brittiska veckor.

Som journalisten Julie Burchill en gång uttryckte det om sig själv och sina landmän:

”We are all children of Thatcher and McLaren.”

Det går knappast en kväll utan att någon brittisk tv-kanal visar en dokumentär som innehåller klipp med Sex Pistols och en berättarröst som förklarar hur de förändrade samhället för alltid.

Oavsett om ämnet är musik, konst, litteratur, mode eller politik. Punken och Sex Pistols är, för britterna, lika centrala huvudrollsinnehavare i dem alla.

I en av de sista intervjuerna med McLaren, innan han dog i cancer den 8 april, sade han till journalisten Anna Richardson att han startade butiken SEX tillsammans med designern – och McLarens dåvarande flickvän – Vivienne Westwood med ambitionen att skapa en bro mellan konstskolan och verkligheten.

Under hela sitt resterande liv naglade McLaren fast sin maniska fantasi mellan konstskolans trygga väggar.

Då kunde inget riktigt misslyckas. Om det gjorde det blev misslyckandet i sig ett konstverk.

I sista sekunden ställde han för tio år sedan in sin kampanj för att bli Londons borgmästare (hans första och, tror jag, enda vallöfte var att tillåta alkoholförsäljning på kommunala bibliotek), lyckades blir anställd som idéspruta av Steven Spielberg och ställde upp i dokusåpan I’m a celebrity … get me out of here för att genast ta första plan hem när han hade träffat de andra deltagarna.

McLaren förblev arkitekten till ett parallelluniversum för de som inte passade in och han klev, bokstavligen, över liken efter flera av dem för att själv armbåga sig fram genom ett hav av skitsnack. En gren där han själv, denne punkrockens alldeles egna motsvarighet till Roald Dahls narcissistiska The Fantastic Mr Fox i oklanderlig tweedkostym, var obestridd tungviktsmästare.

I tisdags kväll spelade spillrorna av New York Dolls på Koko i Camden. Inte mer än högst femton meter från platsen där Malcolms begravningståg utgår om bara några timmar.

Andres Lokko