ÅSIKT

Betalt för att tänka

Ulrika Kärnborg om kulturen, kulturjournalistiken – och varför inte vem som helst kan skriva en recension

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Auguste Rodins ”Tänkaren”.
Auguste Rodins ”Tänkaren”.

Vem som helst kan skriva en recension, lär en nyckelperson i Dagens Nyheters nuvarande ledning ha sagt apropå slakten av tidningens kulturredaktion.

Det är ett spännande uttalande. I all sin enkelspårighet sammanfattar det ett förakt som många verkar ha ruvat på de senaste åren.

I Expressen (21 april) bekänner Jesper Högström att han för sin del ”hatar” kulturpersonligheter, lata och pretentiösa författare och konstnärer som klagar över bristen på skattefinansiering. En löjlig pose, med tanke på att Högström själv helt och hållet försörjer sig på de ”gnälliga” kulturskaparna.

Men visst skulle det vara skönt om recensenterna äntligen kunde göra sig av med författarna, skapa lite mer plats i rampljuset åt sig själva, liksom.

Fast motviljan gäller kanske inte bara kulturen. Den verkar rikta sig mot nästan all verksamhet som är tidskrävande och inte omedelbart lönsam: forskning, konstnärlig verksamhet och vanlig folkbildning. Ibland yttrar den sig som avundsjuka och, från den bemedlade men socialt stressade medelklassen, någon sorts omvänd snobbism: Varför får de där människorna betalt för att tänka, medan vi andra måste springa benen av oss?

I ett Sverige präglat av nedskärningar, där folk pressas hårdare och hårdare av sina arbetsgivare, är det tyvärr en begriplig reaktion.

Utarmningen av landets kultursidor är inte bara en fråga för kulturjournalisterna, utan för svensk humaniora i stort, skrev Åsa Linderborg här på sidan (9 mars).

Javisst. Det är en fråga för hela kulturlivet. Den borgerliga regeringen har fört en politik på det området som vi kanske inte begriper vidden av förrän om många år.

För det är inte bara kulturjournalistiken som krisar. Flera av de stora kulturinstitutionerna står under sån ekonomisk press att de håller på att kollapsa, och risken är att vi inte förstår vilken roll de har spelat, förrän det är försent.

Vid en viss tidpunkt blir det nämligen försent. Sverige är ett litet land, utan lång kulturell tradition, och det som har raserats går kanske inte att reparera. I stället för den avskydda ”kultureliten”, får vi en kultur för eliten, och då är hela den demokratiseringsprocess som arbetarrörelsen satte igång, tillintetgjord. Då är vi tillbaka i 1800-talet.

Sen några år känner folk som jobbar med kultur stor oro. Om inte till exempel Stadsteatern i Göteborg står som garant för den konstnärliga teatern, vad ska då de fria grupperna förhålla sig till? Om inte högkvalitativ journalistik i rikstäckande medier kan fortsätta att existera, vad ska bloggarna blogga om? Om vi forsätter att banta institutionerna för humaniora, vad händer med språket, litteraturen, forskningen?

Det går faktiskt inte att föreställa sig ett avantgarde utan mainstream, eller en periferi utan mitt. På vissa håll, till exempel på Konsthögskolan i Stockholm, har man till och med börjat diskutera om institutionen själv bör anställa en kritiker för att på så sätt sörja för konstkritikens överlevnad.

Det är väldigt bakvänt. Men kanske ett tecken på uppriktig vånda över att demokratiska och kreativa alternativ håller på att försvinna.

Man säger att kulturjournalistikens kris är en logisk följd av krisen för dagspressen, vars ställning är hotad i hela västvärlden, framför allt i Storbritannien och USA. Det är inte sant, i alla fall inte hela sanningen.

När det gäller den övriga journalistiken finns det gott om små ljuspunkter som gör mig på gott humör. Som till exempel att tidningsläsandet inte minskat särskilt mycket, trots att pressens intäkter har gjort det. Enligt tidningen New Statesman ägnar britterna mer tid än någonsin åt konventionella medier, kruxet är att de betalar mindre än någonsin för dem. Eller att alternativen till de tynande morgontidningarna blir allt fler och bättre. Tidningar som Fokus, Filter, Vi – och på nätet Dagens Arena – ger en hyfsad och fördjupad omvärldsorientering.

Detsamma gäller inte alls kulturjournalistiken, som på sina håll är upptagen med att avskaffa sig själv.

Dels finns det smala, avancerade tidskrifter med små och sjunkande upplagor, dels breda medier som ägnar sig åt bloggdebatt och ren reklam: köp boken, filmen, dvd:n. Författarporträtt, boktips och snabbrecensioner (”vem som helst kan skriva en recension”) dominerar. Debatt, reportage och längre analyser försvinner, eftersom den sortens journalistik, till skillnad från flyktig åsiktsjournalistik, är dyrare att producera.

Inte konstigt att kulturlivet reagerar med att bli sekteristiskt och det smala allt smalare, i protest. Om inte samtiden bryr sig om oss, bryr vi oss inte om samtiden.

Det senaste numret av tidskriften 10TAL, som av någon obegriplig anledning har fått titeln Ny våg, är representativt för den strategin. Problemen med rädslan i kulturlivet, med författarna som får allt mindre betalt för sitt arbete, bland annat därför att kultursidorna inte längre kan försörja dem, tas upp och ventileras, fast inte på något nytänkande sätt.

Trist nog kan man tolka numret som att lösningen ligger i att vända sig bort. Författarna verkar föredra att kommunicera med den egna kretsen, och drömmer sig tillbaka till 1900-talets avantgardescen. Det är en defensiv inställning – och alldeles för bekväm. Den lämnar fritt spelrum för dem som vill se kulturen som en del av den mysiga underhållningsindustrin.

Bra kulturjournalistik är förstås en fråga om pengar, som det har blivit ont om i traditionella medier, men också om självförtroende. Då kan vi inte låta konjunkturen och opportunisterna få sista ordet. I Sverige är litteraturen med starka och oupplösliga band knuten till journalistiken. Om man vill bli påmind om på vilket sätt, kan man läsa Stig Dagermans klassiska reportagebok Tysk höst som återlanseras i vår.

I Publicistklubbens årsbok för 2010, den vassaste på många år, utdelar mediedoktoranden Oscar Westlund den vanliga dödsdomen över papperstidningarna, men erkänner också att behovet av överblickande och fördjupande artiklar är stort.

Det är där kulturjournalistiken borde spela sin avgörande roll. I ett hårdnande debattklimat, där ledarsidor och högerbloggar går makthavarnas ärenden och starka röster håller på att försvinna, behövs idédiskussion och alternativa världsbilder mer än någonsin.

Ulrika Kärnborg