Aftonbladet
Dagens namn: Algot
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Kinabluff på turné

Martin Aagård ser falungong dansa och le i Oslo

Massuppvisning Falungonganhängare i Taiwan bildar rörelsens logga med en svastika i centrum.   Massuppvisning Falungonganhängare i Taiwan bildar rörelsens logga med en svastika i centrum. Foto: Falun Dafa Clearwisdom.net
ledaren Li Hongzhi, 58, grundare av falungong.   ledaren Li Hongzhi, 58, grundare av falungong. Foto: ap

Falungong är inte bara namnet på en sorts gymnastikövning och en sekt som tror på flygande tefat. Det är en hejdundrande sång- och dansföreställning också.

I förra veckan gästade den nästan 100 man starka danstruppen Shen Yun Performing Arts Skandinavien. Två föreställningar gavs på Cirkus i Stockholm, en i Linköping och två på Folketeatret i Oslo.

Och gillar du psykedeliska och lätt ångestframkallande teaterupplevelser bör du verkligen inte missa den här.

Tänk dig ett julspel på Livets Ord med allt vad det innebär av trosvissa stirrande blickar och påklistrade leenden. Fast med tablåerna om Jesu födelse utbytta mot Riverdance-nummer om hur onda män med hammaren och skäran på ryggen misshandlar oskyldiga falungongutövare som i sin tur räddas av våldsamma blåhåriga buddhor som stiger ner från himlen.



Det hela varvas med svajiga sopraner som sjunger om hur ”Dafa sprids vida omkring, över kontinenterna” till pianoackompanjemang (Falun Dafa är ett annat namn på rörelsen) och diverse dansnummer i tibetansk folkdräkt.

Det hade väl inte funnits mer att säga om det här pastellfärgade spektaklet än att religiösa fanatiker inte bör ägna sig åt underhållning, om det inte vore för en sak: Folkteatret i Oslo är inte fyllt av hjärntvättade falungonganhängare. I salen trängs Oslos väluppfostrade teaterpublik med politiker och förvirrade bussresenärer från Sverige. Falungong är här för att missionera. Och de missionerar medvetet mot den kulturintresserade och demokratiälskande medelklassen.

Shen Yun Performing Arts startade för fyra år sedan för att ”återuppliva Kinas forna kultur”. Inte mindre än tre likadana uppsättningar turnerar numera oavbrutet över världen. Till Sverige kommer de årligen, varje gång hårt marknadsförda med påkostade reklambilagor i någon av morgontidningarna. Sammanlagt består truppen av cirka 200 dansare, tre orkestrar, koreografer, regissörer, scenarbetare … det är inte omöjligt att verksamheten sysselsätter ett halvt tusen människor på heltid.



Hur det hela finansieras är ett mysterium. Det har spekulerats, bland annat i Wall Street Journal, i att Kinas ärkefiende Taiwan har intresse av att stödja antikinesisk verksamhet i alla former. Själva säger man att verksamheten vilar på generösa donationer och volontärarbete.

En ledtråd till hur det fungerar får man på falungong-sajten Clearharmony.net där den förmögne norske affärsmannen Peder Giertsen berättar hur han efter en livskris sökte sig till falungongs protestmöten. Han tvekade först eftersom han ”tillhörde medelklassen” och aldrig hade demonstrerat på gatan tidigare. Men att stå upp för falungongs rättigheter är inte en politisk handling utan en religiös, enligt rörelsens förvridna sektlogik. Falungong förbjuder sina medlemmar att engagera sig politiskt.

Det hela slutar med att Peder Giertsens företag Leap Consulting finansierar gästspelet i Oslo. Besöket i Sverige presenteras av ett litet kommunikationsföretag som heter Sales Competence AB.



Själva danskompaniet är baserat i orten Cuddebackville, i skogarna norr om New York, där det även ligger ett stort tempel för falungong-dyrkare. Sektens ledare Li Hongzhi är själv bosatt i New York sedan 1998. I snart 20 års tid har han spridit sin märkliga lära om hur det kinesiska kommunistpartiet våldfört sig på Kinas gudagivna, traditionella kultur (bäst gillar han Tang-dynastin, 618–907) och urholkat alla moraliska och andliga värden. En värld full av rockmusik, droger och homosexualitet har blivit resultatet.

Hans lära är paranoid, har märkliga inslag av utomjordingar och drakar och paras med självförverkligandeindustrins floskler om personlig utveckling vilket gör att det hela påminner ganska mycket om scientologin.

Sedan 1999 är rörelsen förbjuden och förföljd i Kina. Att förföljelsen är hård råder inga tvivel om. Kina tillåter inga trossamfund som inte godkänts av staten. Däremot råder det stora frågetecken kring hur förföljelsen egentligen ser ut.



Efter bannlysningen övergick rörelsen från att sprida sin lära via böcker och videofilmer till att satsa på nyhetsmedier: tidningen Epoch Times (som i dag finns på 17 språk i 33 länder) och tv-kanalen New Tang Dynasty TV som sänder dygnet runt, via satellit och internet. Bägge varvar nyhetsbyråmaterial med propaganda och har hyfsad genomslagskraft. Epoch Times citeras i svenska medier ungefär en gång om året.

Bägge nyhetskanalerna har länge hävdat att falungong-anhängare hålls i koncentrationsläger och blir bestulna på organ. En historia som haft svårt att ta fart. All oberoende granskning av historierna har strandat på att källorna visat sig vara inspelningar av telefonsamtal med låg trovärdighet.

Falungong har dessutom upprättat en formidabel Gula floden av hemsidor som rapporterar om nya dödsoffer för Kinas förtryck. Denna månad rapporteras till exempel anhängarna Cao Guifang, 57, och Zhang Fengzhen, 63, ha dödats. Det hela framstår onekligen som tragiskt. Men bägge namnen finns redan med i ett dokument från 2004 över dödade falungong-anhängare. Namnen finns för övrigt också med på sajten fawanghuihui.org, som listar namn på ”onda” människor som förföljer falungong.



Viktiga fakta om förtrycket i Kina slarvas bort i det förvirrade flödet. Någon överblick är omöjlig att få, trots att rörelsen påstår sig sitta på enorma mängder information och utomstående granskning saknas. Vill man ha tydlighet får man förlita sig på Human Rights Watch och Amnestys rapporter som är mycket mer modesta och dessutom rapporterar om hur Kina förtrycker sina övriga medborgare, vilket falungong inte intresserar sig det minsta för.

Men rapporterandet om förföljelserna fyller en helt annan funktion. Själva protestmötena är en del av utövandet av falungong. Det är där man rekryterar nya medlemmar.

I pausen på Folketeatret stormar det fram reportrar från Epoch Times och NTDTV för att samla kommentarer från publiken. Reklambladen och hemsidorna fylls sedan av intervjuer med opinionsbildare som alla förklarar hur viktigt det är med kinesisk kultur, falungong och demokrati.

I marknadsföringsmaterialet yttrar sig Europaparlamentets talman Jerzy Buzek, den brittiske parlamentsledamoten Edward McMillan-Scott, svenska konstnärer, dansare och ett flertal riksdagspolitiker, bland annat Yvonne Andersson, Eva Selin-Lindgren och Solveig Ternström.



Föreställningen visar ”diktaturens mörka sidor”, säger Ternström under rubriken ”They are making a great contribution to the world” på Shen Yuns hemsida. Dansarna förvägras att utöva sina uråldriga traditioner, förklarar hon. Vilket inte är helt sant eftersom de just showdansat loss i 2,5 timmar.

Falungong-anhängarnas rätt att bekämpa kommunism och tro på rymdvarelser är naturligtvis okränkbar. Deras rätt att göra dålig dansteater också. Men hos falungong har yttrandefrihet och mänskliga rättigheter förvandlas till rekvisita i en antikommunistisk, antipolitisk mysteriekult. En kult där demonstrationer för demokrati egentligen är ett sätt att dyrka en före detta trumpetare i New York. Till sin hjälp tar man blåögda liberaler som tjusas av kampen för mänskliga rättigheter. Ett begrepp som i deras händer riskerar att bli helt meningslöst.

För samtidigt har Kina förvandlats till ett monster. Ett land vars astronomiska orättvisor exponeras varje vecka i nyheterna om gruvolyckor, jordbävningar och armod. En totalitär kapitalistisk stat som är långt ifrån den fantasivärld den självutnämnda demokratirörelsen försöker dansa fram framför ögonen på naiva västerländska demokratiivrare. Att utkräva verklig rättvisa av denna stat är en av 2000-talets stora utrikespolitiska utmaningar.

Martin Aagård

SENASTE NYTT

Visa fler