ÅSIKT

Ner med monarkin

Ulrika Kärnborg om svenska folkets förkärlek för allt som är på låtsas

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Aldrig har statsminister Fredrik Reinfeldt sett mer avspänd ut än när han under presskonferensen vårvintern 2009 tillkännagav kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling från Ockelbo. Kvinnan av börd och mannen av folket. Som i Strindbergs pjäs Fröken Julie, fast med lyckligt slut och utan sadomasochistiska inslag.

Visst hade Sverige dundrat rakt in i en av de värsta lågkonjunkturerna i modern tid, visst var oron för varsel och fabriksnedläggningar tung och malande, men här kom ett glädjebud i en ond tid.

Statsministern mös som en jultomte, upplivad inför utsikten att äntligen kunna träda in i den dittills ouppnåeliga rollen som landsfader.

Drygt ett år senare är situationen förändrad.

Den fryntliga stämningen av nationell uppslutning och hycklande välvilja är som bortblåst. Prinsessan Madeleines tilltänkta gemål, Jonas Bergström, har varit otrogen. Till på köpet med en norska, vilket ger obehagliga associationer till det norska kungahuset, och alla de skandaler som på senaste tiden har drabbat denna kungafamilj, tidigare förknippad med längdskidåkning och lusekoftor.

Sveriges Radio P1 debatterar de sjunkande opinionssiffrorna för kungahuset, som Republikanska föreningen hävdar inte är tillfälliga.

I själva verket har allmänhetens stöd för huset Bernadotte minskat stadigt sen slutet av 90-talet. Eller som en äldre dam, haffad på gatan i Göteborg, uttryckte det: ”Att man gillar att följa skvallret om kungligheterna, behöver inte betyda att man gillar själva personerna.”

”Fjäskets fanbärare är numera medierna”, skriver Sydsvenskans Per Svensson i en rasande – men framför allt rasande rolig – essä i den debattskrift om monarkin som Albert Bonniers nu ger ut (den andre författaren är Svenska Dagbladets PJ Anders Linder). Inlägget har titeln: Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, vilket låter olycksbådande. När allt kommer omkring är det inte mer än tio år sen Svensson utnämnde veganrörelsen till det primära hotet mot demokratin i västvärlden.

Den här gången har han dock slagit huvudet på spiken. Inte var det så välbetänkt av gamla SVT att satsa på spektakulära (och stentrista) Kungahuset med Ebba von Sydow? Inte var det så fräscht av Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs, att be svenska poeter om kärleksdikter till Victoria och Daniel? Eller av TV4 att leja hovets tidigare pr-chef Elisabeth Tarras-Wahlberg som ”förstärkning” till aktualitetsavdelningen?

Och börjar vi inte lite till mans tröttna på kungligheternas, och de i dubbel mening köpta hovrapportörernas, nunor varje gång vi öppnar en dagstidning, eller slår på en tv-kanal?

Det är som med melodifestivalen, skriver Per Svensson. Den är ofarlig, en kul grej (och varför kan man inte få ha lite kul ibland?). Men, fortsätter Svensson, ”det är därför, för att melodifestivalen ingenting betyder, som den nu pågår överallt och alltid, och ges en oerhörd betydelse. Och när den tar paus blir det prinsessbröllop.”

Bröd och skådespel, forever och i alla kanaler. Vill man tolka välvilligt, kan man säga att mediecheferna är så ängsliga för att stöta sig med folket, det vill säga läsarna och tittarna, att de inte våga utsätta monarkin för sedvanlig journalistisk granskning.

Jag anser att förkärleken för den postmoderna kungafamiljen, och melodifestivaler, det vill säga saker som är på låtsas, snarare beror på den nypåkomna svenska skräcken för saker som är på riktigt.

Riktig politisk debatt som avslöjar reella åsiktsmotsättningar, för att ta ett exempel. Eller riktigt journalistisk rapportering, också om den riskerar att avslöja oegentligheter, kungafamiljens starka släktband till den tyska naziststaten, för att ta ett annat.

Men nu blir det andra bullar.

När vår ”egen” kungafamilj träder in en mediekarusell av otrohetsaffärer, lycksökare, privata tränare och snabba cash, kommer dess påstådda värde som bevarare av traditionen att devalveras. Per Svensson varnar för risken med en Ikea-monarki: ”Det sämsta från slott och folkhem i ett platt paket med lösa skruvar”. Är det inte en Åre-monarki han menar? Kokain, sport och dyra bilar?

Makthavarna och mediecheferna hade alltså fel. Opportunism lönar sig inte. De lojala undersåtarna har hunnit tröttnat på spektaklet redan innan det börjat. Klang- och jubelåret löstes upp i hån och förstämning. Och alla vi dissade och slokörade republikaner vädrar äntligen morgonluft.

Ner med monarkin!

Ulrika Kärnborg