ÅSIKT

Mama till mer än jättespindel

1 av 2 | Foto: scanpix
Bourgeois.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Louise Bourgeois är död. Den franskfödda New York-bon blev 98 år, varav de sista närmare 30 som framgångsrik konstnär. Ingen har som hon bearbetat barndomens trauman, gett en visuell gestalt åt den skräck som är barnets: beroendet av modern, vuxnas obegripliga handlingar, hemmets interiörer – unheimlich, onåbara, ändå kittlande på ett behagligt sätt.

Bourgeois föddes 1911, studerade konst på École des Beaux-Arts, arbetade bland annat som assistent till Fernand Léger, flyttade till New York 1938 med maken, den amerikanske konsthistorikern Robert Goldwater. Hon fick sitt genombrott långt senare, vid en ålder då de flesta slutar arbeta. Hennes position som en konstvärldens grand old lady var helt enastående och ingen som sett fotografiet på henne med en stor bronskuk under armen kan glömma hennes knipsluga leende, hennes självsäkerhet, den styrka med vilken hon tog plats, provocerade och vann respekt.

Det är hennes sena verk som utan tvekan är mest kända, framför allt den serie katedrallika jättespindlar, Maman, hon skapade under 1990-talet. Men jag kommer ändå mest att minnas hennes stygn. Hon sydde samman en söndersliten värld. Liksom Lenke Rothman betonade hon dem, de enkla, lite slarviga men högst funktionella stygnen, som läkandeprocesser. Som den här: en liten bild av kvinna, med ett fiskben fastsytt som ett yttre skelett, eller korsett – något som håller oss uppe och stänger in oss, skyddar och tröstar. Syr in oss i den väldiga spindelväven där liv möter död.

Ulrika Stahre