ÅSIKT

Ungvänstern borde lära av sina anfäder

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den gick inte att hitta på Stadsbiblioteket. Inte på Handels bibbla heller. Men här, under de röda standaren på Arbetarrörelsens arkiv fanns den – boken från 1975 om Sveriges mest bortglömde storkapitalist, skaparen av Electrolux, Axel Wenner-Gren. Författare: Ragnar Boman och Ingrid Dahlberg (japp, förra Dramatenchefen).

Kommer att tänka på boken och dess något oväntade hemvist när jag läser senaste numret av SSU:s tidskrift Tvärdrag som ställer frågan ”Måste vi verkligen ha den typ av tillväxt som vi har i dag?”

Tillväxtkritik har på senare år blivit ett eget spår inom samhällsdebatten, inte minst som en följd av klimatrörelsen. Tvärdrags budskap är: vi vill ha någonting annat än socialdemokraternas gråa tillväxtdoktrin. ”Den institutionella arbetarrörelsen” och dess ”framstegsmaskin”, som en av skribenterna, Cecilia Verdinelli, kallar det.

Chefredaktören Daniel Suhonen efterfrågar i sin manifestliknande text ”den positiva samhällsvision vänstern i dag saknar”. Det hålet, hävdar han, bör fyllas med just tillväxtkritiskt tankegods. ”Framtidens välfärdslyft måste handla mer om fritid, längre semester, mer tid för utbildning och expansion av kulturpolitiken”.

Mer Maria Wetterstrand, alltså.

Mindre Mona Sahlin.

Även om Tvärdrags ambition att finna nya tankar spritter av energi blir jag besviken. Tidningen ägnar 30 sidor åt ekonomi och näringsliv. Ändå saknas nästan helt exempel på bolag eller andra konkreta företeelser ur vardagen. Bara en gång nämns ett företagsnamn, Volvo PV. Men då bara som anekdotisk inledning av en text som direkt styr över till filosofi och sex timmars arbetsdag.

Nu är Tvärdrag inte ensamt om att ha dragit på sig abstraktionsbacillen. Den finns tyvärr i de flesta politiska tidskrifter i dag, från Tvärdrag till den konservativa Neo. Debatten som rasade på Svenska Dagbladets kultursida härom månaden om frånvaron av ”en tänkande höger” slog till exempel alla tidigare rekord i fluffighet.

Nu tycks alltså också ungvänstern ha lättat från jordeytan.

Historiskt har annars arbetarrörelsen haft en djup bildningsambition när det gäller näringslivet. Det stora tankarbetet gjordes på 1950- och 1960-talen av dåvarande kommunistledaren C H Hermansson. Hans kartläggningar av svenska storföretag och kapitalister, i bok efter bok från starten år 1943 med Det monopolkapitalistiska Sverige vidare till klassikern Monopol och storfinans – de 15 familjerna, är en folkbildningsinsats av herkuliska mått. Parallellt fanns det inom fackföreningsrörelsen insikter i näringslivet som, så att säga, fördes upp från verkstadsgolven in i politiken.

Det är denna nyfikenhet som gör att jag i dag hittar Wenner-Gren på fackets bibliotek.

Hermanssons motiv var visserligen att synliggöra kapitalet, som en konsekvens av den marxistiska slutsatsen att storföretagen annars skulle bilda monopol. Kanske också en förberedelse för socialisering. Men konsekvensen blev också att arbetarrörelsens politiker fick en gedigen kunskapsbank om hur det svenska näringslivet faktiskt såg ut i verkligheten. Realismen uppskattades av företagsledarna som fann en kunnig motpart att göra upp med. Den framgångsrika industrins realiteter parade med vänsterns socialpolitiska ambitioner skapade folkhemmet.

När den svenska storföretagsekonomin i dag har ändrat skepnad – om än bara delvis – och inte längre ensam kan bära sysselsättningen, har basen för det gamla folkhemmet försvunnit. Och därmed också vänsterns intresse för näringslivet.

Det är här hålet i den socialdemokratiska visionen uppstår.

Visst kan man diskutera hur man ska mäta lycka, vad man ska ägna livet åt när man inte jobbar, och om man borde ha mer liv än jobb i livet. Men ur det springer ingen ny heltäckande politisk vision. För det måste man, som gråsossarna en gång gjorde, börja göra hemläxan – nerifrån verkstadsgolven upp till styrelserummen.

Där har Tvärdrag någonting att lära av sina bespottade anfäder.

FAKTA

TIDSKRIFT

» Tvärdrag 1 / 2010

Efter tillväxten – är vi redo för rödgrön förnyelse?

Anders Billing
Editionschef och krönikör på tidskriften Fokus