ÅSIKT

Inget att skoja om

Daniel Suhonen läser två böcker om fackjätten Kommunal – en utskälld 100-åring

Stridsvilja, Kommunalanställd under strejken 2003.
Stridsvilja, Kommunalanställd under strejken 2003.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När jag var liten brukade man skämta om kommunalarbetare. De lutade sig på staket, tog en rök. Softade. Man berättade roliga historier om dem:

Hur många kommunalare går det åt för att skruva i en glödlampa? Fem. En som skruvar i lampan och fyra som tittar på.

Någonstans i mitten av nittiotalet försvann de där skämtbitarna från marknaden. Vår tid största samhällsförändring hade kommit emellan. Efter budgetsaneringen och dagens allt mer omfattande privatiserings och konkurrensutsättningsvåg fanns liksom inget kvar att skratta åt. Bilderna av åldringar sittande bortglömda på toan i någon korridor på ett vårdhem etsade sig fast. Våta blöjor, liggsår, stress. Vad var det egentligen som hände med den offentliga sektorn?

Två böcker som beskriver den här grundläggande samhällsförändringen är Välfärdssamhällets spegel av Lars Ekdahl och Mellan individ och kollektiv av Ylva Waldemarson som bägge två ges ut till Svenska Kommunalarbetareförbundets 100-årsjubileum och kongress, denna vecka i Stockholm. Historikerna skriver välfärdsstatens moderna historia 1960–2010.

Lars Ekdahl, som fokuserar på Kommunals syn på konkurrensutsättning, privatisering och vinstkrav skräder inte orden. Den som väntar sig en okritisk hyllning blir besviken.

Ingenstans kan man tydligare se det socialdemokratiska partiets och rörelsens högersväng än i de närmast brutala uppgörelserna om Kommunals portalparagraf om den demokratiska socialismen. Hur förbundsledningen på kongress efter kongress vill stryka orden för att modernisera språket. Varje gång är det de vanliga kongressombuden som försvarar, slåss för och segrar. Socialismen står kvar än i dag.

Men den centrala maktstriden som skildras i bägge böckerna handlar om den offentliga sektorns roll i samhällsbygget. I början var man eniga. I och med att socialdemokratin lagt socialisering av näringslivet på hyllan handlade det om att den gemensamma, ständigt växande sektorn utan vinstintressen och under demokratisk kontroll var den spelhalva där arbetarrörelsens samhällsbygge ägde rum. Man såg stora möjligheter. Den gamle Erlander talade på sjuttiotalet om att skattenivån skulle upp mot 70, 80 procent, då skulle vi närma oss socialismen. 1987 var skattekvoten 56 procent, i dag efter systemskiftet, är den 45 procent. Det fick konsekvenser. Välfärdstakten kan utläsas direkt som medlemsstatistik: 1948: 77 409 medlemmar, 1973: 290 389, toppåret 1992: 664 559 st. Sen vände det neråt och i dag efter både perssonska och reinfeldtska stålbad: 512 000.

I början var allt så självklart. Arbetarrörelsens målsättning om en utveckling av politisk, social och ekonomisk demokrati låg fast. Kommunal såg sig som närmast det reformistiska subjektet i detta bygge. Kommunalarbetarna var de nya moderna arbetarna, vars uppgift bestod av att hålla tillhanda en service inte bara väl utförd och effektiv utan också ren från vinst. Genom sin uppbyggnad skapade den offentliga sektorn (kvinno)jobb som bidrog till full sysselsättning och välfärd.

Men den offentliga sektorn hann knappt börja byggas innan ifrågasättandet satte in. Redan på 1960-talet kände Kommunal en stress av att socialdemokratiska kommuner snarast såg offentlig sektor som en plats för effektiviseringar. Ordföranden Gunnar Hallström lyfte entreprenadfrågan och förbundet uttalade att det demokratiska sättet att sköta företag var det riktiga. På 1970-talet förenade sig borgerlighetens kritik med Kjell Olof Feldt och finanshögern inom socialdemokratin som ville sätta stopp. Kommunalbasen Sigvard Marjasin talade om ett tvåfrontskrig och i protokollen rustas för det rosornas krig som i mycket faktiskt handlade om synen på välfärdsstaten: var den färdigbyggd eller inte?

I dag står vi i den andra pendelns ytterkant. Välfärdens kärna känns alltmer avgnagd. Kunde man gjort något annat än det Kommunal gjorde? Vad återstår av socialdemokratin om man monterar ner den offentliga sektorn? I 1980-talets kritik, bland annat i Sigvard Marjasins bok Svaret skissas på alternativet till privatiseringar: mer demokrati och personalmakt. I stället valde förbundet under de senast 15 åren att flyta med utvecklingen.

Huvudpersonerna i denna omläggning heter Ylva Thörn och Lars-Åke Almqvist, förbundsordförande och vice 1997–2010. Tillsammans personifierar de den ideologiska vindkantringen inom Kommunal; eller hur förbundet för att vara i takt med tiden sa jag till privatiseringar.

Särskilt Ekdahls lågmält vredgade skrift blir en anklagelseakt mot en Kommunalledning som genom manipulation av enkäter och underdånighet mot s-ledningen fångar förbundet i ett accepterande av både nedskärningspolitiken och framför allt den mer irreversibla privatiseringen. Det sköna är skildringarna av motståndet från kommunalmedlemmarna. Varje gång detta motstånd; denna vrede.

Tjejerna i vården och omsorgen som börjat springa allt snabbare i korridorerna såg och förstod vart det barkade.

Daniel Suhonen

FAKTA

SAKPROSA

"Välfärdssamhällets spegel"

Av: Lats Ekdahl

Förlag: Premiss

"Mellan individ och kollektiv"

Av: Ylva Waldemarson

Förlag: Premiss