ÅSIKT

Konsten att protestera

Ulrika Stahre: Verkligheten slår tillbaka i Berlin

Mexiko City. Minerva Cuevas visar spår efter demonstrationer i Mexiko.
Foto: MINERVA CUEVAS
Mexiko City. Minerva Cuevas visar spår efter demonstrationer i Mexiko.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Verklighet är det lite yviga temat för årets Berlinbiennal. Konstens relation till ekonomiska, sociala, politiska verkligheter – konsten som invävd medskapare, som medaktör, som spegel. Begäret efter verklighet blir mer och mer av en kliché, på nivån ”verklighetens folk”, men trots allt finns det en god konsthistorisk tradition att landa i och trixa vidare med när det verkliga ska skildras.

Realismen är ett av konstens sätt att förhålla sig till verkligheten. Men den realistiska bilden, allt från en teckning till ett dokumentärt fotoprojekt, har alltid ett mått av tillrättaläggande, av fokus, redigerande val. Det verkliga är konstnärens idé.

Det är både intressant och en smula motvalls att man valt att kontextualisera biennalen genom att visa en av 1800-talets stora tyska realister, Adolf Menzler (1815–1905). Menzlers för tiden lite udda motiv var arbetare, döda soldater, dokumentation av en verklighet vid sidan av, som fler bjöds ta del av. För mig kunde Menzel vara en passagerare ombord på Mavi Marmara. Med skissblocket framme, redo att avbilda. Men få skulle uppfatta teckningarna som verkliga, färre ändå som sanna.

Vid sidan av Menzler förekommer ingen realistisk teckning på biennalen, däremot en bred flod av andra tekniker: film, foto, skulptur, installation, performance, måleri, konceptuella verk. Till skillnad från tidigare år, då biennalen haft sin tyngdpunkt i eller nära Mitte, befinner man sig nu till största delen i Kreuzberg. Skälen är både den extremt snabba gentrifieringen i Mitte, och att curatorn, Kathrin Rhomberg, har velat komma bort från den historiska tyngden där (de gamla judiska kvarteren, DDR, murens fall) och i stället närma sig den del av Berlin som fortfarande är den mest kosmopolitiska – även om tiden inte heller står still i Kreuzberg.

Det är tydligt att världen blivit större, att norra Europas trauman lämnat plats åt Israels, Kongos,Nigerias, Kosovos. Murens fall förekommer i ett enda verk, Phil Collins intressanta projekt marxism today där han träffar lärare i marxism-leninism som befanns oönskade när DDR försvann. I en tid som återupptäcker Marx finns det nu plats igen och inom konstprojektet ska de senare undervisa i Manchester.

Cirklarna sluts. Flera verk, mer eller mindre iscensatta, framredigerade eller manipulerade, handlar om protest: studenter i Paris, fiskare ­ i Nigeria som minst sagt tröttnat på världsordningen. Minerva Cuevas samlar spår av demonstrationer i Mexico City, Nir Evron leker med pixlar i Echo, en drömsk film där det också någonstans ryms en textilstrejk i Israel 1985. Slutet på den israeliska självförsörjande välfärdsstaten och början på en global era. Det verkliga estetiserat – eller öververkligat, som om man kan titta riktigt riktigt nära – genomskåda – bara bilden blir tydlig.

I Paris verksamme Mohamed Bourouissa samarbetar i fotoserien Temps Mort med en vän i fängelse, som utför konstnärens instruktioner när han fotograferar sin omgivning. Bilder från insidan, tänkta från utsidan. Den förväntade verkligheten väger tyngre än den dokumenterade. Som är en chimär. Liksom i Renzo Martens provokatiova film Episode 3, en resa i Kongo med tydliga vinkar till Mörkrets hjärta. Konstnären utbildar unga män i att – för sin försörjning – fotografera sitt lands svält och katastrofer. Sökandet pågår efter det värsta, det mest spektakulära och det som ska väcka den rika världens sympatier. En värld vars blick på hela den afrikanska kontinenten fastnat i klichéer och vars syn på de egna privilegierna får en smärtsamt uppförstorad vrångbild i filmens ledord Enjoy Poverty. För det är vad som återstår för Kongos befolkning om man följer Martens tankebanor – som ju är den rika världens. Kvar finns också bilderna, svältande och döda barn. Det går inte att ta sig förbi dem. Marten exploaterar samtidigt som han kritiserar exploateringen. Det är minst sagt smärtsamt. Sanning och verklighet hänger gärna samman, medan bra konst alltid bringar osäkerhet. Verklig osäkerhet.

Ulrika Stahre

FAKTA

KONST

Sjätte Berlinbiennalen för samtida konst

Var: Oranienplatz, Kunstwerke, Alte

Nationalgalerie m fl platser

När: Till och med den 8 augusti